Buhuu, det ser ut som skit

Det motbjudande monstret har skrivit en egen förteckning över skitsaker. Av något skäl inkluderar hon även memman, som ju kanske ser ut som skit, men som inte smakar pyton alls. På Island drack jag faktiskt en massa av deras maltöl, en populär alkoholfri läskedryck från den tiden då öl var förbjudet på Island. (I stället hade de en sorts lättöl, bjórlíki, som krogarna sen rutinmässigt stärkte med en skvätt Svartidauði, "Svarta döden", som här inte avser digerdöden eller den stora pesten, utan isländskt kvannebrännvin, som även på Alko nuförtiden lär säljas som Black Death i stället för det tidigare, prosaiska namnet Íslenzkt Brennivín.) Maltölet - eller Maltextrakt, som det heter i handeln, men det är inte något "maltextrakt", utan en läskedryck - smakar som flytande memma, och har även samma färg, men man har svårt att inte bli förtjust i den.

Monstrets åsikt om memma får mig att tänka på hur kvinnor i allmänhet ser på oss lägrestatuskarlar. Vi kan vara hur välsmakande personligheter som helst, men eftersom tjejgänget utmålat oss som skit på grund av utseendet, bemöts vi också som skit. Vi är såna här memmamänniskor.

Jag tror att jag av principiella skäl går och köper memma ikväll.

Juha Seppälä

På skärtorsdagen råkade jag på gatan en polsk dam, redan i pensionärsåldern, som jag känner sedan tio år tillbaka, när hon intervjuade mig för lokalradion - programmet handlade givetvis om multikulturalism, och jag fick tjänstgöra som ett exempel på hur även finska män kan lära sig språk och ta del av främmande kulturer. [...] Hon talade bara finska med mig, och jag var för jäkla lat att byta språk. Hon är en beläst människa både på polska och finska, och visade sig ha läst Juha Seppäläs nyaste, vilket för mig kändes något överraskande - hon verkade tidigare inte riktigt luta åt det hållet. Visserligen är hon förtrogen med polska avantgardister som Stanislaw Ignacy Witkiewicz, vars verk jag i flera repriser försökt tackla men som visat sig både språkligt och litterärt lite för krävande - och om någon författare är för tung för mig, så kan ni vara säkra på att det säger någonting om honom. Å andra sidan är det skäl att påpeka, att jag aldrig heller orkat läsa Igor Newerlys Lesne Morze - "Skogshavet" - en äventyrsroman om polackerna i Fjärran Östern, i Manchuriet, i början av nittonhundratalet. Större delen av Polen hörde ju till Tsarryssland på den tiden, och en hel del polacker arbetade faktiskt på järnvägsbygget på det hållet; tydligen fanns det också ett polskt gymnasium i Mukden, eller vad den där staden nu hette som nämns i berättelsen. Jag har flera gånger försökt läsa Lesne Morze och är helt säker på att det skulle bli en upplevelse - Newerly är känd både som underhållande och exotisk, kanske är han en sorts polsk Konstantin Paustovskij? - men faktum är att de där rika naturskildringarna är språkligt för tunga för mig, trots att boken visst inte är så svår som litteratur.

Men det var inte Newerly jag ville tala om, utan Juha Seppälä. När jag var yngre, uppfattade jag Seppäläs Super Market som en sorts befrielse tack vare dess hurtfriska manschauvinism. Seppälä är en sorts Hannu Raittila men mindre oacceptabel för oss "vänsterintellektuella". Om Raittila är kritisk mot feminismen, så är han också på många andra sätt konservativ, medan Seppälä är en fri ande som förstår att man inte måste bli högervriden av att man ger katten i feminismen och dess politiska korrekthet. Därför tycker jag att Seppälä är en sundare företeelse än Raittila. Ungefär på samma sätt som Carl-Gustaf Lilius var en sundare företeelse än Kauko Kare. Kare och hans sort bevisade för taistoiterna att de hade haft rätt hela tiden, att man inte kunde motsätta sig vare sig dem eller Kekkonen utan att vara en fascistoid rasist. Lilius var en naiv antirasist och sålunda svårare att placera.

Seppälä skrev - och skriver antagligen fortfarande - om kriget, men inte som en stor fosterländsk upplevelse, utan som ett laboratorium, som möjliggör för honom som författare att utforska människors beteende i exceptionella förhållanden. Krigsfolkloren har spelat en central roll i Seppäläs författarskap åtminstone sedan Super Market kom ut: hans bild av kriget representerar det välkända grodperspektivet ännu mera markant än Väinö Linnas någonsin. Han har givetvis ibland fått utskällningar av den fosterländska falangen, för vilken det givetvis är obegripligt att någon skulle välja det här perspektivet annat än för att "förolämpa veteranerna". Egentligen är det svårt att tänka sig en författare som skulle lägga sig mer vinn om att leva sig in i krigsupplevelsen ur veteranernas egen synvinkel än Seppälä. Att just han, av alla människor, blir utskälld visar vilket lögnaktigt patrask alla de där självutnämnda veteranvännerna egentligen är.

PS: De där satans litauerna är här inne igen. Jag låter dem igen lukta på mitt fotsvett som en sorts kemisk krigföring med massförstörelsevapen, men det är en gåta - mönnum hulin ráðgáta som islänningen säger - hur de tog sig in den här gången. De kom och bultade på fönstret för ett par timmar sen, och med stor njutning lät jag bli att öppna dörren. Men tydligen har de lyckats hitta på ett sätt att bryta in sig, för nu kom de in utan att någon hade hjälpt dem. Det är inte särskilt kul att sitta här tillsammans med dem, när man är ensam och de är två. Men jag ser kanske så våldsam och skrämmande ut att de inte vågar utmana mig.

Intressant nog...

...har antalet läsare inte sjunkit väsentligt trots språkbytet. Tvångssvenskan har tydligen burit frukt.

Jag borde egentligen ha dragit en gräns för hur mycket jag slöser på böcker, men ändå köpte jag en ny Orwellbiografi och läste den í eina lotu, som islänningen säger. Som Plökis gamla läsare vet, är jag en entusiastisk Orwellbeundrare, men trots att boken påstod sig vara ikonoklastisk, kom den egentligen inte med någon ny information. Det jag fick veta om Orwells privatliv förvånade mig egentligen inte; det enda överraskande var att han tydligen hade en massa kvinnor som han lyckades förföra med något knep som hade med självömkan att göra. Han adopterade också en son, men var då redan så sjuk och dödsmärkt - han var ju inte fyllda femtio när han dog i tuberkulos - att killen inte riktigt mindes honom efteråt.

Lande, del 2

Har Lande förresten nånsin skrivit någonting vetenskapligt relevant? Han påminner mig något om Pentti Saarikoski, vars viktigaste prosaverk enligt Pekka Tarkka var dagböckerna från ungdomsåren. Det säger mycket om finsk litterarur, och det bör även visa varför jag bytte språk. Om utgivningen av finsk litteratur i praktiken kontrolleras av en klick supiga sextitalister som ser sina kompisars ungdomliga notiser som epokgörande, börjar jag äntligen fatta galoppen. En bra orsak till att inte mera skriva på finska. När hela den litterära scenen behärskas och styrs av halvbildade sextitalistiska kvarlevor och suputer så är det bortkastat för en mångsidigt allmänbildad helnykterist att ens försöka få sina alster publicerade. På svenska går det däremot bra.

Lande Lindfors

Tommipommi Perkola säger sig läsa Lande Lindfors' memoarer, som heter någonting ohanterligt i stil med Mina vetenskapliga, amourösa, alkoholhaltiga och politiska äventyr - tro mig eller ej, det där är en ganska ackurat återgivning av titeln, sålänge jag kan göra det på älskat fadersmål. Jag har aldrig kommit på riktigt underfund med vad den här Lindfors är för en konstig kropp, jag vet bara att han är en svårt alkoholiserad skränfock som ibland prackar någon sorts urtråkig sextitalism på Vapaa-ajattelijas läsare. Vapaa-ajattelija är de finska fritänkarnas tidning, eller snarast fanzine: allra mest liknar blaskan organet för ett obskyrt religiöst kotteri, och om man som oinvigd bryr sig om att bläddra i den, blir man genast påmind om Tuomas Nevanlinnas oförglömliga uttalande om ateismen som en kristen sekt. Visserligen brukar kristliga sekters propagandablaskor vara betydligt mera underhållande och mänskligt rörande än Vapaa-ajattelija, och jag är rätt säker på att endast det allra undermåligaste slöddret bland de som kallar sig kristna klarar av att tänka mindre fritt än den genomsnittliga fritänkaren.

Lindfors är en ful, supig skränfock, och givetvis också en gudabenådad flicktjusare, som alla fula, supiga skränfockar är. Dessutom är hans meningar typiskt sextiotal av den sorten som kanske var uppfriskande provokationer på sextiotalet men som i dag låter som en gammal raspig grammofonskiva från Pathéphone-tiden. Han verkar vara genuint överraskad av och besviken över att sextiotalets knull- och supevangelium inte visade sig mera effektivt än de eskatologiska framtidslöften som andra extatiska religioner bjuder sina anhängare på - även efter sextiotalet blev man gammal av att leva och sjuk av att supa, och tydligen tog också fittan slut när man blev tillräckligt gammal och sjuk. Hur fan kunde det gå så här, undrar Lande, som trodde att han kunde förbli evigt ung genom att vägra bli vuxen?

Den enda förklaringen är enligt hans åsikt tydligen avfall från tron. Jäkla människor trodde inte på sextiotalismen, utan blev apostater och återomfattade den kristna tron. Därför måste Lande fortsätta med sina tirader i Vapaa Ajattelija mot att folk inte knullar och super tillräckligt mycket utan låter sig alltjämt lockas av Gud till nykterism, äktenskaplig trohet och annat som ur Landes inflexibelt sextiotalistiska synvinkel är synd mot hans religion. Gubben är precis som spegelbilden till en gammal prost som himlar sig över den gudlösa ungdomen.

Lande har givetvis inte håxat att sextiotalets sexuella revolution skedde på flicktjusarnas villkor - deras som på finsk bloggslang heter ylemmän tason miehet, män av högre status på marknaden för parförhållanden. På hans villkor till exempel. De som inte fick eller får knulla när han och hans likar väl frigjort sexuallivet är bara förlorare och ynklingar som inte förtjänar att ha det bättre, när de inte förstår sig på att ta åt sig när det är frihet. Att det bara är frihet och frigörelse för en del, och att resten, vi män av lägre status som aldrig får njuta av "frigjordhetens" frukter på något sätt, skulle ha objektiv anledning att längta tillbaka till tiden före frigjordheten, kommer män av hans sort aldrig att begripa.

Parlez-vous français, monsieur Höglund?

Tällä päivämäärällä julistan sitten erään ristin peräseinään piirretyksi: minä aion opetella ranskaa. Se on Plökin virallinen kanta. Chère Marianne -oppikirjan toinenkin osa on jo hankittu, ensimmäinen tosin on (taas) kadoksissa kirjapinojen alla. Ilmoittakaa tästä ydinvoimalafyysikko Janne "Jeannot" Inkiselle, niin hän saa hyvät naurut. Elvis, om du läser det här, så kan jag tänka mig att du har det ÄNNU roligare.

Ei siinä muuta, mutta Akateemisessa tuli nähtyä hyllyssä La gloire de mon père, kirja, jonka aina olen halunnut lukea alkukielellä. Ylipäätään en voi sietää tuota tupakoivien intellektuellien Ranskaa Pariiseineen ja Sartreineen sun muine Baudrillardeineen, mutta se juntti- ja pikkukaupunki-Ranska on jotenkin aina viehättänyt, kirjallisuuden puolella ainakin: Pagnol, Alain-Fournier ja mitä näitä nyt on.

Rosornas tid

Det var en bättre film än jag kom ihåg, ty när allt kom omkring var även profetiorna betydligt mera träffande än jag mindes. Jag måste ha varit en pojkspoling i tröskeln till puberteten när jag såg filmen för första gången - på den tiden hade jag utvecklat en sorts intellektuell förståelse för sexfrågor, och med det oerfarna barnets gränslösa självförtroende var jag bergsäker på att det skulle räcka till; följaktligen blev jag antagligen inte särskilt mycket förvånad eller besvärad av sexscenerna. Och javisst, filmens syn på sexualitetens framtid påminde en hel del om Kullervo Kukkasjärvis roman Aurinkotuuli, som jag läst som en scifislukande tio-tolvåring, och det var ingen tillfällighet, för Kukkasjärvi var med i produktionsteamet för Rosornas tid. (I början av åttiotalet filmades Aurinkotuuli, men den fick väl ingen särskilt entusiastisk mottagning. Nu vet jag varför. Recensenterna måste ha tänkt hela tiden på hurdan den film hade blivit om den regisserats av Risto Jarva som ett storslaget auteur-verk...låt vara att Jarva inte verkar ha varit någon auteur i ordets sämsta mening, inte en diktator med en översvällande syn på hur en film ska göras, utan enligt vad Antti Litja och Kirsti Wallasvaara berättade, uppskattade Jarva varenda skådespelare som självständig konstnär och lät dem ha, behålla och förverkliga sina egna idéer om hur en rollpersonlighet skulle byggas och gestaltas.) Egentligen hade filmen blivit mycket bättre med tiden: det enda som verkade lite löjeväckande var att personerna iklädde sig någon sorts pyjamas - men det är en av genreklichéerna i science fiction, som vi till exempel har sett på Star Trek. Språket som talades i filmen var en mycket ren finska, inte någon blandad och förvanskad cyberpunk-jargong; i själva verket hade assistenten till huvudpersonen - rollen spelades av Tarja Markus, som jag inte alls kände igen, jag misstänker fortfarande att det var ett tryckfel i programbladet - svårt att uttala ordet kemikalio, och huvudpersonen använde i ett annat sammanhang nyordet ehoainekauppa - ett fullkomligt förståeligt ord, som vi skulle göra klokt i att uppta i vårt normala språkbruk. Det intressanta var alltså, att purfinska nyord uppfattades som en symbol för modern effektivitet - och sådana ord brukade ju på sextio-sjuttiotalet och kanske även fortfarande karaktärisera det offentliga språkbruket. Baktanken var alltså att Staten skulle ta över, en välmenande socialdemokratisk, teknokratisk stat, mamman som alltid vet bäst vad lillan behöver.

Den profetian har ju faktiskt slagit fel: på Risto Jarvas tid var det omöjligt att tänka sig, att det vore företagen, deras språk och deras samhällssyn som blev rådande, och att det vore de och inte Staten som skulle leda västvärlden mot en ny totalitarism.

I filmen spelar Kalle Holmberg, som ser ut som en av vår tids grungeungdomar med sitt hakskägg, strejkledaren på Kuortane kärnkraftverk. Där en profetia till som slagit fel: att ställen som Kuortane skulle hamna med i det allmänna, centralstyrda teknologiserandet av landet. I stället faller de ju åt sidan och övertas så småningom av arkaiserande, pseudoreligiöst baksträveri, samtidigt en orsak till och en följd av marginaliseringen och avfolkningen. Givetvis är det fortfarande möjligt att tänka sig ett kärnkraftverk i Kuortane - men snarast därför att Kuortane ligger så långt avsides och hyser en befolkning som man inte tycker synd om om man själv bor i en storstad och anskyr lantsare. När Rosornas tid filmades, uppfattades ett kärnkraftverk inte som en genant belastning och en potentiell skräphög och farokälla, utan som ett tecken på utopisk teknolgisering. I Rosornas tid skulle hela landet en gång bli en teknologisk utopi och folk skulle finna det naturligt att ta tåget från Helsingfors till Kuortane. (Jag undrar förresten om Kuortane har något svenskt namn. Namnet Kuortane används inte av lokalbefolkningen, på deras dialekt lär det heta Kuurtanes.) I verkligheten åker inte någon till Kuortane längre, utan folk flyttar iväg fråm Kuortane för att bosätta sig i Helsingfors. I stället för en teknologisk utopi blir det ett Alphaville av Helsingfors, medan resten av landet avfolkas och förslummas.