Beklagar lättjan

Jag beklagar att jag inte orkat uppdatera på sistone. Och det ska jag inte hinna med i dag heller, för jag tänker kolla in Rosornas tid på filmfestivalen.

Den vilsegångne benrangelsmannen från Cadavra

Schizo-Janne skriver om en ny retrofilm som heter The Lost Skeleton of Cadavra, en parodi på femtiotalets svartvita science fiction. Idén är i och för sig helt rolig, men ändå misstänker jag att skämtet redan blivit klart när man kollat trailern, och att det inte finns någon tvingande nödvändighet att se själva filmen. Tyvärr, Janne, tycker jag att den här filmen är ett precis lika cyniskt kalkylerat företag som Kuningasjätkä, ett försök att slå mynt på nostalgi. Kuningasjätkä var egentligen uppriktigare, för den påstod sig aldrig vara något annat än en nostalgibomb för det såkallade vanliga folket. Cadavras tilltänkta publik är precis sådana intellektuella i hela västvärlden som Janne, som uppfattar sitt eget pseudoironiska intresse för dålig smak, camp och klumpiga femtiotalsfilmer som någonting mycket mera förfinat och utstuderat än "vanliga lantsares" vulgära Päätaloaddiktion. Jag tror att "lantsarna" egentligen har ett betydligt sundare förhållande till sin Päätalo och sin Kuningasjätkä: de vet mycket väl att det bara är fråga om marknadsförd nostalgi. Någon sådan som Janne - eller varför inte jag själv, för jag är inte på något sätt oemottaglig för den charm som filmer av Cadavras sort har (jag är t ex en stor beundrare av Quatermass) - däremot är knappast ens medveten om att vara manipulerad av marknadsföringen när han går och ser en film som Cadavra och intalar sig själv att det han gör är ett originellt estetiskt ställningstagande.

Jag vill inte påstå att mitt intresse för iriska språket på något sätt skulle skilja sig från Jannes intresse för filmer av Cadavras sort. Däremot tycker jag nog att det jag håller på genuint är någonting originellt, som jag själv (utifrån min uppfostran och min bakgrund givetvis, men ändå) har hittat på att göra. En annan sak är sen, att genuint originella påhitt inte har något bytesvärde på marknaden, allra minst på den marknad för mänskliga relationer som vi här i Blogistan debatterat i all oändlighet. Alla vill verka originella, utan att vara genuint originella. En balansgång till att definiera livet som.

Postlithuanica

Markku undrar, varför jag inte kontaktade vaktmästaren eller någonting för att få bukt med de alkoholiserade litauiska fridstörarna. Nåja, jag antar att det delvis berodde på att vaktmästeriet ligger någonstans bortom Domkyrkan. Oroväckande nog står det här huset rätt tomt och övergivet på kvällarna nu när hela humanistiska fakulteten flyttat till den nya Arkenfastigheten. Jag antar att Asahuset så småningom kommer att övertas av någon annan finlandssvensk utbildningsinrättning, men tills vidare verkar det vara så att stora delar av huset gapar tomma som boxarens mun efter mästerskapsfinalen, och som vi alla vet drar tomma lokaler och utrymmen till sig alla sorters oegentliga element och inkräktare. Vaktmästare finns det alltså ingen, men nattvakter tittar in var kväll mellan tie och tolv för att kolla att alla närvarande har dokument och tillstånd att vistas här. Av något skäl har de två plågorisen aldrig överraskats av nattvakterna medan de väsnats här.

Men varför har jag då inte tagit itu med att slutgiltigt lösa det litauiska problemet (Endlösung der Litauerfrage) på egen hand? Den enda förklaring jag kan tänka mig är en atavistisk, barnslig skräck för berusade människor. I mitt hem har jag aldrig sett en enda berusad människa. Inte en enda. De berusade har alltid varit skrälande bråkstakar på stan, eller rena uteliggare som hållit på att kvävas i sina egna spyor mitt på gatan. Det gemensamma de har haft har varit att de varit främmande, otillräkneliga och - ur ett barns synvinkel - farliga och skrämmande, för att de befunnit sig bortom mänsklig kommunikation. Och de litauiska killarna påminner mig en hel del om hur jag som barn uppfattade berusade människor: de befinner sig också bakom en ogenomtränglig mur, deras språk är nämligen alltigenom obegripligt - litauiskan är ett av de få europeiska språken som jag inte ens passivt förstår - och bryter emot alla ordningsregler så glatt och självklart att det verkar som om själva begreppet ordningsregler saknade all relevans för dem. Grabbarna är som en otämd naturkraft som det inte är lönt att resonera med. I stället föredrar man att vänta tills stormen gått över.

Israel och araberna

Trots att jag i allmänhet skyr den här frågan, kan jag inte låta bli att plita ned ett par anspråkslösa ord. Kanske det beror på den där boken av Joachim Schlör som jag nyligen beställde och hämtade på Akademen - större delen av detta veckoslut har jag ägnat boken, inte minst därför att de där två skitlitauerna har förvandlat den här datorklassen till ett satans aphus, så att det blir omöjligt att skriva vare sig lic.avhandling eller någonting annat om man inte har nerver av stål och öron tilltäppta med betong. (I går kväll var jag på vippen att vrida nacken av jäklarna, men till all lycka var det en trevlig rysk kille här - som förresten behärskade båda våra inhemska språk till en fulländning jag inte ens kan drömma om att uppnå i hans modersmål - som både pratade lugnande [på ryska] med aporna och sedan [på svenska] med mig, när aporna avlägsnat sig för att dricka mera bananfinkel. Om de inte är gorillor i människohamn så är den enda förklaring jag kan tänka mig för ett sådant beteende att jäklarna är stupfulla hela tiden. En av dem hade faktiskt med sig en flaska öl eller kanske färdigblandad longdrink in hit i går.) Schlör skriver, på basen av en mycket omfattande dokumentation, om de tyska judar som just och just lyckades ta sig till Palestina innan tågen började rulla österut, mot Auschwitz. Då är det svårt att inte reflektera över Palestinafrågan ur israelisk synvinkel.

Jag är ingalunda någon okritisk Israelsvän heller, men som ung vapenvägrare på åttiotalet var min inställning till konflikten i Mellanöstern: det där vill jag inte ta ställning till. Båda sidorna har till en stor del rätt. Att de arabiska och muslimska folken borde sluta upp med att förneka Holocaust, att publicera nya upplagor av Sions vises protokoll och att erbjuda asyl åt "förföljda" rasister och nynazister som begått mord och ohägn i Väst är klart som korvspad. Å andra sidan är det lätt att gå med på, att Israel ofta handlar med oklok brutalitet mot palestinierna. När nu en terroristledare dödades med en helikopterattack, var det givetvis förståeligt med tanke på vilken situation Israel nu befinner sig i, men som handling är det inte någon garanti mot fortsatta terroristiska självmordsattentat och bombningar. I Peru var det inte antiterroristkriget som fick bukt med Lysande stigen, utan detektiverna som genomgick en massa sopor för att hitta den soptunna i vilken Abimael Guzman slängde sina tomma burkar med mediciner mot epilepsi. När man väl hittat rätt tunna, var det lekande lätt att komma åt Guzman - han höll sig ingalunda till i urskogen, utan på ett högklassigt villaområde i Lima. Dessvärre har säkerhetstjänsterna världen över inte visat sig så värst ivriga att dra de rätta slutsatserna ur detta: terroristbekämpningen med trubbiga instrument och storkalibriga vapen föredras alltjämt framom precist detektivarbete. De trubbiga instrumenten - tanksen, helikoptrarna och maskinpistolerna - blir dyrare och är mindre träffsäkra, men de inger både politikerna och publiken en känsla av att någonting verkligen företagits mot terroristerna.

Nu har jag avvikit lite väl långt från vad jag egentligen tänkte skriva om, men antagligen är det inte för sent att återkomma till saken. Alltså: jag har rätt svärt att förstå att unga idealister av den sorten som jag själv på mina späda år kunde räknas till - att sådana människor just nu så okritiskt solidariserar sig både med Palestina och muslimer i allmänhet. Jag undrar om det inte beror på att den prosovjetiska naivitetens tradition fortsätter att verka under ytan. På gamla goda (?) stalinisttiden var man av tungt vägande skäl för "socialism" (dvs. för likberättigande och välfärdsstat) i hemlandet, men sedan lät man sig luras att man inte kunde vara det utan att samtidigt yttra sig berömmande om allt vad socialism hette eller kallades, inklusive Sovjetunionen. (Det här innebar förresten också att man liksom gav alla de paranoida högeridioter rätt som insinuerade att välfärdsstaten på något mystiskt sätt var samma sak som Gulag och KGB.) Jag antar att ungarnas okritiska sympati för den palestinska saken beror på liknande skäl. De vill att muslimer - till exempel deras muslimska vänner - integreras i det finländska samhället, och de är säkra på att islam även kan lämna ett konstruktivt bidrag till vårt lands kultur. Jag är helt överens med dem både i frågan om det ena och det andra.

Men sedan tycker jag nog, att vi inte ens av så tungt vägande inrikes- och integrationspolitiska skäl på något sätt måste ta parti för muslimerna i alla internationella konflikter. Särskilt irriterad är jag av t ex bloggförfattaren Fabulas för mig rätt obegripliga stöd till muslimernas motstånd mot hijabförbudet i Frankrike. Fabula har inte brytt sig om att ifrågasätta den officiella muslimska sanningen, enligt vilken det är fråga om "diskriminering" och "rasism". Att även andra religiösa samfund är förbjudna att alltför öppet skylta med sina symboler, tar han inte i akt; och som den halvbildade internetmänniska han är, vet han inte hur viktig den sekularistiska principen och den antiklerikala traditionen är för Frankrike som republik.

Kanske det beror på att vi här i Finland inte har någon riktig föreställning om vad en republik egentligen är. I vår civilreligion intar kriget, krigsminnena, armén och (den sakrala) militärtjänsten en så central ställning, att vi mycket väl kunde övergå till militärdiktatur utan att någon skulle uppfatta det som en förolämpning mot statens innersta väsen. Vapenvägrarna i Finland ifrågasätter själva civilreligionens grundvalar, de är ateister i förhållande till civilreligionen. Tyvärr innebär detta även, att unga idealister, "radikaler" och trädkramare i Finland inte försöker ersätta den armécentrerade civilreligionen med en republikcentrerad dito, utan förblir - som Fabula - både religiöst och civilreligiöst likgiltiga. Som de ateister de är har de aldrig behövt sätta sig ned och på riktigt tänka efter vilken roll religionen ska spela i ett demokratiskt samhälle eller teoretisera om den bästa kompromissen mellan religiösa intressen och en sekulär stat. De utgår från att religionen antingen är på väg ut, eller att den är någonting som man går och köper på new age-marknaden. En gammaldags religiös enhetskultur kan de inte ens föreställa sig, inte heller konflikten mellan en sådan och den sekulära staten. Men det är precis vad islam är - en gammaldags religiös enhetskultur - och ibland är det helt tillåtet för staten att resa hinder för dess frammarsch.

Hijabförbudet i Frankrike handlar om precis samma sak som de antiklerikala strömningarna i Frankrike (och de har minsann en lång tradition): det är staten som inte tillåter en religiös enhetskultur att tillskansa sig sådana maktbefogenheter som endast hör staten och dess demokratiskt valda maktutövare till. Om vi alls tror på demokratin - jag menar här alltså riktig demokrati och inte "libertaristiska" knarkdrömmar - så bör vi under alla omständigheter stå bakom staten i dess försök att hålla religiösa enhetskulturer i styr. Och här ser vi faktiskt ett skäl till varför jag inte tar libertarismen på allvar: dess vision om en försvagad stat skulle innebära, att religiösa enhetskulturer tog över, när staten inte kunde försvara den sekuläre medborgarens individuella övertygelse mot dem.