In Dublin's fair city, where girls are so pretty...

...mötte jag en tjej som hette Molly Malone, men eftersom flickorna i Dublin röker för mycket, blev det ingenting av den kärleken heller. Skämt åsido: nästa torsdag ska jag åka till Baile Átha Cliath, dvs. Dublin. Gaeliska förbundet består alla fiolerna, både flyg, kost och logi. Jag vet inte om vårt lilla jippo klarar nyhetströskeln i Finland, men kolla hjärtvättsmaskinen om en vecka, kanske ni ser mig tala iriska till massorna. (Vilka jävla massor? Irisktalande massor? Nåja, is uafásach an bulc iad na Gaeilgeoirí féin, ach iad a chruinniú in aon áit amháin...)

Javisst, det känns nog lite surrealistiskt: i Finland är man bara manschettproletär och lägrestatuskille, men från Irland ringer det en flicka med honungsdrypande röst och frågar på sitt första inhemska: Dia dhuit, a Phanu, vill du komma till Dublin och spela nationalhjälte? Vi betalar både mat, hotellrum och flygbiljett!

Nej, hon lovade inte att skaffa mig någon av gaeliska tevens vackra nyhetsuppläsarflickor som sällskap i sängen. Det finns gränser även för irländsk gästfrihet. (Och om hon hade gjort det, så skulle jag inte berätta det för er. Man måste ju vårda - för att inte säga vörda - sin image som ensam, självömkande stackars onanist.)

Vad hörs i Blogistan i dag?

Efter att ha bytt språk har jag blivit snällare och glömt kvinnohatet. Men på svenska har jag egentligen aldrig varit någon stor kvinnohatare, när allt kommer omkring. Har inte någon anledning. Nu kan jag väl avslöja en liten hemlighet: den enda kvinna (mycket yngre än jag, men naturligtvis helt vuxen och i högst laglig ålder när detta skedde) som någonsin blivit tillräckligt förtjust i mig för att ligga med mig flera gånger är finlandssvenska. Av ömsesidigt erkända och respekterade praktiska skäl blev det ingenting varaktigare av förhållandet, men som sagt har jag all anledning i världen att gilla finlandssvenska tjejer precis lika mycket som jag avskyr finsktalande psykofnask.

Mera får ni inte veta om saken. Man är faktiskt berättigad till ett visst privatliv, fast man är en exhibitionistisk bloggare.

Men i brist på bättre idéer tänker jag nu bara kommentera vad andra skrivit. Man är på det humöret liksom. Tydligen har jag nyst ut hjärnan med hösnuvan.

Mitvit, denna gudabenådade flicktjusare som enligt flera välunderrättade källor ser ut som en grekisk gud, har åtagit sig att attackera Umm Iblis' (förklaringen hittar ni i vilken arabisk-engelsk ordbok som helst) inhumana världsbild; nu försöker Mitvit göra sig lustig över Umm Iblis med en parodisk "test för Riktiga Karlar", dvs. enligt Umm Iblis' uppfattning av vad en karl bör vara. Egentligen är Mitvit djupt upprörd över Umm Iblis' stolta stollighet, han förefaller till och med känna sig existentiellt hotad av att hon alls finns och menar allvar. Jag föraktar själv Umm Iblis ur hjärtats djup, men på sätt och vis har jag svårt att inte förstå vad hennes värdelösa liv går ut på. Hon är en människa hos vilken det inte är möjligt att hitta ett enda sympatiframkallande karaktärsdrag: i sitt "religiösa" nit är hon så inskränkt och bornerad att hon i praktiken stänger sig utanför allt vad bildning och intellektuellt liv heter. För att skaffa sig utbildning måste man ha ett öppet sinne: man måste vara beredd att tillägna sig nya kunskaper och insikter och bli en ny människa - och acceptera risken att man blir en av den sortens människor som gamla morsan alltid varnade en för. Det är precis den risken som Umm Iblis inte kan ta, och därför blir det aldrig annat än obildat och obildbart patrask av henne. Och är man obildbart patrask så måste man lägga sig till med rävens attityd till rönnbären om man alls vill behålla ens en tillstymmelse till sinnesro.

Jag tror att de flesta som tagit del av Umm Iblis' skriverier är ense att Umm Iblis antagligen är kliniskt sinnessjuk eller personlighetsstörd. Jag förfogar själv inte över några nämnvärda insikter i psykiatri, annat än vad jag läst mig till för allmänbildningens skull, men jag antar att ett typiskt drag hos en psykiskt störd är just den där inflexibiliteten. Man tycker att sjukdomen är en del av ens eget jag, och att vård och terapi skulle utplåna det man mest uppskattar hos sig själv. Det här är också självkritik: när jag var ung och blyg ville jag inte riktigt bli av med min blyghet, eftersom jag intalade mig att det också skulle innebära en förlust av mina positiva och nyttiga karaktärsdrag, av allt vad jag uppskattade hos mig själv. Det var faktiskt mycket dumt tänkt, något som jag nu, som vuxen, förstår betydligt bättre. Men eftersom jag, när allt kom onkring, hade och har mycket att vara stolt över, mycker sådant som faktiskt inte alls åkte iväg med blygheten utan blev till och med mera framträdande och lättare att marknadsföra när man vågade stiga fram i rampljuset med det - kunde jag bli mogen utan att bli så tråkig som jag var rädd för att bli.

Umm Iblis' problem är, att hon faktiskt inte har något annat än sin provinsialistiska, inhumana stollighet som skulle vara hennes eget. Hon påstår sig visserligen syssla med släktforskning, men kan ni ta på allvar en släktforskare som hatar svenska språket? Faktum är att gamla kyrkoböcker och liknande dokument i det här landet alltid är avfattade på svenska, vilket innebär att svenskan är ett nödvändigt verktyg för henne. Skulle släktforskningen verkligen vara en lidelse för henne, så skulle denna lidelse i längden visa sig starkare än hennes rasistiska avsky för svenska språket. Men den starkare lidelsen hos henne är inte kunskapstörsten - inte ens den specialiserade genealogiska kunskapstörsten - utan hatet, misstänksamheten och den där perversa stoltheten över att vara dum. Det är varken hennes urspårade sexualitet eller den hatets religion som hon bekänner sig till som i mina ögon lämnar henne utanför det mänskligt sunda, utan det där att den destruktiva lidelsen hos henne är starkare än den konstruktiva.

Lantsaren - jag undrar fortfarande om han känner mig och min syster sedan Omenapuukylätiden - skriver om Urho Kekkonens son, som inte kunde förkovra sig som självständig individ i sin mäktige faders långa och mörka skugga. Ja, jag har själv ofta känt mig föranlåten att reflektera över min mor och min moster som analoga fall: mormor var en viljestark och självständig kvinna som i sitt eget liv utan större svårigheter uppfyllde alla de krav och målsättningar som dagens gummor påstår sig ha så svårt med och kallar för dubbel börda. Men mormor såg det ju aldrig som en viktig symbol för kvinnans frigörelse att lära sig röka och supa som en karl. Och hon behövde inga droger för att vara kreativ och konsnärlig. Något postmodern var hon nog, när man kommer att tänka på saken: hade hon blivit konstnär, så hade hon blivit en sådan konstnär som både skapat billig brukskonst och utsökt elitkonst, både för barn och vuxna, och inte märkt någon konflikt eller diskrepans mellan hög- och lågkultur. Hon var en människa som kunde läsa och uppskatta både Anaïs Nin och Henryk Sienkiewicz.

Mormor var en renässansmänniska - på lärarseminariet i Jyväskylä var han lika entusiastisk över kemi som över ritning - men som konstnärer och begåvade människor ibland är kunde hon uppenbarligen glömma sina barns intressen över sina egna. Hon må ha varit både helnykterist och rökfri (morfar rökte ännu när jag var liten, men lade av för det mesta när jag blev lite äldre) men rätt okonventionell var hon nog i sitt uppträdande och sina vanor. När hon och morfar kom till Varkaus, försökte hon till och med uppträda offentligt med sitt flicknamn (som man enligt lagen ju inte kunde göra på den tiden), men fick ge avkall på den idén när hon hörde någon tant säga: Minä en kyllä Kalluna - Kallu var hyresvärden - ottaisi vihkimättömiä ihmisiä luokseni asumaan, dvs. om hon vore Kallu, så skulle hon minsann inte tolerera några oanständiga, ogifta samboförhållanden under sitt tak. Mormor fick alltså snällt lägga undan Lemminkäinen och kalla sig Takala i stället, men vad klantillhörigheten angår, så tillhör jag utan tvekan klanen Lemminkäinen - Takalas och Höglundarna är ju inte några klaner i den bemärkelsen. Hos oss nedärvs klantillhörigheten matrilinjärt, det kan ni ge er på.

Morsan och mostern - jag har ingen morbror och fick därför lära mig i skolan vad det finska ordet eno betyder, modersmål eller inte - verkar på något vis ha störts och bromsats i sin utveckling av att ha en sådan urkraft till moder. Mostern blev något fjollig och sentimental av sig; morsan brukade göra ett överdrivet väsen av den sortens formaliteter och konventioner som mormor föraktade och skrattade åt. Men vi syskonen blev mormors barn, otämjda superbegåvningar allihop, men liksom mormor själv föga intresserade av att förvandla vår begåvning till pengar: som mormor, föredrar vi att leva ett rikt inre liv, vara intressanta människor.

Dagens mem

Grab the book nearest to you, turn to page 18, find line 4. Write down what it says:

...an reilig laistiar. Níorbh é an radharc ab fhearr é chun daltaí óga...

Vad fanken jämrar ni er för? Den boken som låg närmast var i fickan, och boken hette Sliabh gCua m'Óige; det är en ny irisk självbiografi på bred dialekt, den här gången av Pádraig Tyers, som är egentligen av engelsk härkomst, men lärde sig iriska i Ring of Waterford vid mycket späd ålder, så att han i praktiken har det som modersmål.

Stretch your left arm out as far as you can. What do you touch first?

Bordet bredvid. Det här är datorklassen på Asahuset.

What is the last thing you watched on TV?

En bra fråga. Jag har inte haft tillgång till teve på ett par år. Jag hyser vaga minnesbilder av Saturday Night Live, av Conan O'Brien och av en filmatisering av Ökenplaneten, ni vet den där med killen som blir Messias och de där jättestora maskarna som producerar en mystisk Krydda. En fin scifiroman förresten. Jag läste boken först som trettiåring, och är arg på mig själv att jag inte gjorde det tidigare. Så mycket man gick miste om i sin ungdom.

Without looking, guess what time it is:

20.17

Now look at the clock, what is the actual time?

20.19 - ganska bra, när man kommer ihåg att jag kom hit klockan sju och hade inte kollat klockan sen dess

With the exception of the computer, what can you hear?

FÖRSÖK GISSA! Alldeles riktigt, dom där förbannade litauiska idioterna!! De talar litauiska med rungande röster och en av dem skrattar sitt efterblivna skratt som det vore en förolämpning mot hästar att jämföra med hästgnägg! GE MIG EN HAGELBÖSSA - NU!

When did you last step outside? What were you doing?

Senast när jag kom hit givetvis, klockan sju!

Before you came to this website, what did you look at?

Pinseris Topplista givetvis. Innan dess hade jag skrivit ett brev till mitt adopterade fadderbarn i Dublin.

What are you wearing?

En mörk flanellskjorta, svarta byxor av något material som inte riktigt är sammet men något liknande, och bruna läderskor. Ja, och kalsonger och sockor givetvis.

Did you dream last night?

Ja, men jag kommer inte ihåg vad det var. Jag är dock helt säker på att jag visste det mycket noga genast efter vaknandet.

When did you last laugh?

Det måste ha varit när jag läste Vera Is blogg, helt nyligen.

What is on the walls of the room you are in?

Ett par officiella meddelanden från Datacentralen, och en ram med historiska foton av ÅAs gamla datorutrustning. Sen är det också någonting som heter Axelbladet, en reklam för Axelbandet som designats som en parodi på en löpsedel för Aftonbladet - och alla gamla åboenser bör känna igen Axelbandet. Jag är faktiskt själv nästan en gammal Axel - jag har inte varit med i bandet (trots att jag enligt alla sakkunniga har musikaliska anlag, har jag aldrig lärt mig spela något instrument, vare sig i nyktert eller i asberusat tillstånd - det senare är enligt vedertagen uppfattning Axelbanditernas vanliga ásigkomulag som islänningen säger), men jag har nog studerat kemi vid ÅA. Men det var naturvetenskaplig, inte teknisk kemi. Jag har aldrig varit teknolog, nää.

Seen anything weird lately?

Dom där litauerna är nog as weird as they come...

What is the last film you saw?

En av de där Risto Jarva-filmerna på festivalen. Mannen som inte kunde säga nej tror jag det var. Kirsti Wallasvaara lyckades faktiskt vara helt trovärdig som romantisk hjältinna. I filmen hette hon Milla, sympatiskt nog. Jag känner till en bedårande vacker, trevlig och väluppfostrad tjej som heter Milla. Har inte sett henne på flere månader, olyckligt nog.

If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy first?

Ett hus med tillräckligt utrymme för alla mina böcker!

If you could change one thing about the world, regardless of guilt or politics, what would you do?

Alla jänkare skulle börja tala iriska som modersmål. De svarta skulle tala Rathlindialekt, den vita sydstatsbefolkningen Donegaliriska, i Boston skulle de vara Mayospråket som gällde, Montana kunde tala Connemaradialekt och i Kalifornien skulle det vara Blasketmunart. Men de som hade lärt sig engelska som främmande språk här i Finland skulle fortfarande behärska bara engelska, trots att deras kunskaper blivit fullkomligt onyttiga utanför England.

Do you like to dance?

Nähää.

Imagine your first child is a girl, what do you call her?

Elina Marika Katariina. Jag har en mycket, mycket kär väninna (visserligen har hon inte hört av sig på sistone hon heller) som heter Marika; har varit (är?) olyckligt kär i en flicka som heter Elina, och saknar mycket en Anna Katariina som flyttat till Grekland.

Imagine your first child is a boy, what do you call him?

Sverrir, Sverker eller Sverre. Är inte säker.

Would you ever consider living abroad?

Så klart.

I arbetets tecken

Far, jag har syndat: jag har tillbringat påsken i arbetets tecken, skrivit på en artikel om hur ulsteririskan borde standardiseras, översatt till svenska mitt finska manuskript om iriskan och skrivit på lic.arbetet. Det är därför jag också försummat bloggandet.

Har ändå inte låtit bli att märka likheterna mellan Honmonstret och Linda Lovelace. Båda har samma politiska antipatier, står på samma sida om de flesta viktiga politiska skiljelinjer, och intressant nog hyser Honmonstret också en stor vördnad både för matematiker/naturvetare i allmänhet och för Lovelace i synnerhet. Dessutom är det intressant hur kategoriskt Lovelace avvisar en liberal religiositet som möjlighet - överhuvudtaget är det typiskt för Trio Erectus-ismen att dess representanter ser idiotfundamentalismen som den enda formen av religiositet som kan tas på allvar.

Jag läste nyligen Karen Armstrongs kompendium om fundamentalismen som företeelse, Kampen för Gud - det fanns på Akademen till ett skrattretande lågt pris, som svensk pocketbok - där det påpekades att den förmoderna människan inte hade några svårigheter alls med att samtidigt acceptera vetenskapliga upptäckter och Guds ord, även om de stod i motsats till varandra. Vetenskapen hörde logos, sinnevärlden och den objektiva världen till, religionen utgjorde mythos, en del av principernas, idealens och moralens värld. Den moderna människan däremot, som Honmonstret eller Lovelace, kan inte utgå från att logos och mythos kan samtidigt vara sanna, men på olika plan - hon [sic] vill antingen utplåna logos helt och hållet och låta mythos härska över världen (Honmonstret, fundamentalisterna överhuvudtaget) eller omvänt (Lovelace).

Det intressanta är att t ex islamska fundamentalister vanligen inte hör ulama, det traditionella muslimska prästväldet, till, utan är fanatiska lekmän - typiskt har de naturvetar- eller ingenjörsutbildning. Man har lätt att tänka sig Linda Lovelace som kristen (eller varfor inte till och med muslimsk, Abdullah Ali Mujahid al-Qokarini) fundamentalist, och när hans fru dör, hans jobb övertas av billigare specialister i utlandet, eller snarare i u-landet, eller någon annan särskilt hård motgång drabbar honom, kommer vi antagligen att se honom på gatan, sjungande March On Christian Soldiers till ackompanjemang av en dåligt stämd gitarr.

Kollade förresten Robert Nozicks libertaristiska bibel, Anarki, stat och utopi, men har svårt att ta den på allvar. Killen avslöjade redan i förordet, hurdant liv han levde i sitt akademiska orangeri, avskuren från allt vad samhällelig verklighet heter. Libertaristiska teorier kan endast florera i sådana kretsar där man inte behöver arbeta för sitt levebröd, eller där man kan inbilla sig att vattnet kommer ur kranen och strömmen från kontakten utan att det arbete som behövs för att producera både vattnet och elektriciteten behöver organiseras på något vis. De mest framstående bland finländska liberatrister är ett bortskämt rikemansbarn från en miljö av traditionella överklasshögerextremister och en autistiskt lagd ADB-expert vars välbetalda arbete tills vidare garanterat honom tillräckligt höga inkomster utan att han behövt delta i någon sorts fackorganisation. Varken en vanlig representant för manschettproletariatet eller en företagare kan tro på libertarismen, ty båda - även företagaren - står i alltför tätt kontakt med samhällelig verklighet för att tro på smörjan. Libertarismen är en ideologi för grekiska filosofer och liknande slavägande latmaskar, och i ett samhälle som vårt, där sådana latmaskars intressen och idéer absolut bör komma i sista hand, har libertarister ingenting relevant att erbjuda.