Rosornas tid

Det var en bättre film än jag kom ihåg, ty när allt kom omkring var även profetiorna betydligt mera träffande än jag mindes. Jag måste ha varit en pojkspoling i tröskeln till puberteten när jag såg filmen för första gången - på den tiden hade jag utvecklat en sorts intellektuell förståelse för sexfrågor, och med det oerfarna barnets gränslösa självförtroende var jag bergsäker på att det skulle räcka till; följaktligen blev jag antagligen inte särskilt mycket förvånad eller besvärad av sexscenerna. Och javisst, filmens syn på sexualitetens framtid påminde en hel del om Kullervo Kukkasjärvis roman Aurinkotuuli, som jag läst som en scifislukande tio-tolvåring, och det var ingen tillfällighet, för Kukkasjärvi var med i produktionsteamet för Rosornas tid. (I början av åttiotalet filmades Aurinkotuuli, men den fick väl ingen särskilt entusiastisk mottagning. Nu vet jag varför. Recensenterna måste ha tänkt hela tiden på hurdan den film hade blivit om den regisserats av Risto Jarva som ett storslaget auteur-verk...låt vara att Jarva inte verkar ha varit någon auteur i ordets sämsta mening, inte en diktator med en översvällande syn på hur en film ska göras, utan enligt vad Antti Litja och Kirsti Wallasvaara berättade, uppskattade Jarva varenda skådespelare som självständig konstnär och lät dem ha, behålla och förverkliga sina egna idéer om hur en rollpersonlighet skulle byggas och gestaltas.) Egentligen hade filmen blivit mycket bättre med tiden: det enda som verkade lite löjeväckande var att personerna iklädde sig någon sorts pyjamas - men det är en av genreklichéerna i science fiction, som vi till exempel har sett på Star Trek. Språket som talades i filmen var en mycket ren finska, inte någon blandad och förvanskad cyberpunk-jargong; i själva verket hade assistenten till huvudpersonen - rollen spelades av Tarja Markus, som jag inte alls kände igen, jag misstänker fortfarande att det var ett tryckfel i programbladet - svårt att uttala ordet kemikalio, och huvudpersonen använde i ett annat sammanhang nyordet ehoainekauppa - ett fullkomligt förståeligt ord, som vi skulle göra klokt i att uppta i vårt normala språkbruk. Det intressanta var alltså, att purfinska nyord uppfattades som en symbol för modern effektivitet - och sådana ord brukade ju på sextio-sjuttiotalet och kanske även fortfarande karaktärisera det offentliga språkbruket. Baktanken var alltså att Staten skulle ta över, en välmenande socialdemokratisk, teknokratisk stat, mamman som alltid vet bäst vad lillan behöver.

Den profetian har ju faktiskt slagit fel: på Risto Jarvas tid var det omöjligt att tänka sig, att det vore företagen, deras språk och deras samhällssyn som blev rådande, och att det vore de och inte Staten som skulle leda västvärlden mot en ny totalitarism.

I filmen spelar Kalle Holmberg, som ser ut som en av vår tids grungeungdomar med sitt hakskägg, strejkledaren på Kuortane kärnkraftverk. Där en profetia till som slagit fel: att ställen som Kuortane skulle hamna med i det allmänna, centralstyrda teknologiserandet av landet. I stället faller de ju åt sidan och övertas så småningom av arkaiserande, pseudoreligiöst baksträveri, samtidigt en orsak till och en följd av marginaliseringen och avfolkningen. Givetvis är det fortfarande möjligt att tänka sig ett kärnkraftverk i Kuortane - men snarast därför att Kuortane ligger så långt avsides och hyser en befolkning som man inte tycker synd om om man själv bor i en storstad och anskyr lantsare. När Rosornas tid filmades, uppfattades ett kärnkraftverk inte som en genant belastning och en potentiell skräphög och farokälla, utan som ett tecken på utopisk teknolgisering. I Rosornas tid skulle hela landet en gång bli en teknologisk utopi och folk skulle finna det naturligt att ta tåget från Helsingfors till Kuortane. (Jag undrar förresten om Kuortane har något svenskt namn. Namnet Kuortane används inte av lokalbefolkningen, på deras dialekt lär det heta Kuurtanes.) I verkligheten åker inte någon till Kuortane längre, utan folk flyttar iväg fråm Kuortane för att bosätta sig i Helsingfors. I stället för en teknologisk utopi blir det ett Alphaville av Helsingfors, medan resten av landet avfolkas och förslummas.