Vad hörs i Blogistan i dag?

Efter att ha bytt språk har jag blivit snällare och glömt kvinnohatet. Men på svenska har jag egentligen aldrig varit någon stor kvinnohatare, när allt kommer omkring. Har inte någon anledning. Nu kan jag väl avslöja en liten hemlighet: den enda kvinna (mycket yngre än jag, men naturligtvis helt vuxen och i högst laglig ålder när detta skedde) som någonsin blivit tillräckligt förtjust i mig för att ligga med mig flera gånger är finlandssvenska. Av ömsesidigt erkända och respekterade praktiska skäl blev det ingenting varaktigare av förhållandet, men som sagt har jag all anledning i världen att gilla finlandssvenska tjejer precis lika mycket som jag avskyr finsktalande psykofnask.

Mera får ni inte veta om saken. Man är faktiskt berättigad till ett visst privatliv, fast man är en exhibitionistisk bloggare.

Men i brist på bättre idéer tänker jag nu bara kommentera vad andra skrivit. Man är på det humöret liksom. Tydligen har jag nyst ut hjärnan med hösnuvan.

Mitvit, denna gudabenådade flicktjusare som enligt flera välunderrättade källor ser ut som en grekisk gud, har åtagit sig att attackera Umm Iblis' (förklaringen hittar ni i vilken arabisk-engelsk ordbok som helst) inhumana världsbild; nu försöker Mitvit göra sig lustig över Umm Iblis med en parodisk "test för Riktiga Karlar", dvs. enligt Umm Iblis' uppfattning av vad en karl bör vara. Egentligen är Mitvit djupt upprörd över Umm Iblis' stolta stollighet, han förefaller till och med känna sig existentiellt hotad av att hon alls finns och menar allvar. Jag föraktar själv Umm Iblis ur hjärtats djup, men på sätt och vis har jag svårt att inte förstå vad hennes värdelösa liv går ut på. Hon är en människa hos vilken det inte är möjligt att hitta ett enda sympatiframkallande karaktärsdrag: i sitt "religiösa" nit är hon så inskränkt och bornerad att hon i praktiken stänger sig utanför allt vad bildning och intellektuellt liv heter. För att skaffa sig utbildning måste man ha ett öppet sinne: man måste vara beredd att tillägna sig nya kunskaper och insikter och bli en ny människa - och acceptera risken att man blir en av den sortens människor som gamla morsan alltid varnade en för. Det är precis den risken som Umm Iblis inte kan ta, och därför blir det aldrig annat än obildat och obildbart patrask av henne. Och är man obildbart patrask så måste man lägga sig till med rävens attityd till rönnbären om man alls vill behålla ens en tillstymmelse till sinnesro.

Jag tror att de flesta som tagit del av Umm Iblis' skriverier är ense att Umm Iblis antagligen är kliniskt sinnessjuk eller personlighetsstörd. Jag förfogar själv inte över några nämnvärda insikter i psykiatri, annat än vad jag läst mig till för allmänbildningens skull, men jag antar att ett typiskt drag hos en psykiskt störd är just den där inflexibiliteten. Man tycker att sjukdomen är en del av ens eget jag, och att vård och terapi skulle utplåna det man mest uppskattar hos sig själv. Det här är också självkritik: när jag var ung och blyg ville jag inte riktigt bli av med min blyghet, eftersom jag intalade mig att det också skulle innebära en förlust av mina positiva och nyttiga karaktärsdrag, av allt vad jag uppskattade hos mig själv. Det var faktiskt mycket dumt tänkt, något som jag nu, som vuxen, förstår betydligt bättre. Men eftersom jag, när allt kom onkring, hade och har mycket att vara stolt över, mycker sådant som faktiskt inte alls åkte iväg med blygheten utan blev till och med mera framträdande och lättare att marknadsföra när man vågade stiga fram i rampljuset med det - kunde jag bli mogen utan att bli så tråkig som jag var rädd för att bli.

Umm Iblis' problem är, att hon faktiskt inte har något annat än sin provinsialistiska, inhumana stollighet som skulle vara hennes eget. Hon påstår sig visserligen syssla med släktforskning, men kan ni ta på allvar en släktforskare som hatar svenska språket? Faktum är att gamla kyrkoböcker och liknande dokument i det här landet alltid är avfattade på svenska, vilket innebär att svenskan är ett nödvändigt verktyg för henne. Skulle släktforskningen verkligen vara en lidelse för henne, så skulle denna lidelse i längden visa sig starkare än hennes rasistiska avsky för svenska språket. Men den starkare lidelsen hos henne är inte kunskapstörsten - inte ens den specialiserade genealogiska kunskapstörsten - utan hatet, misstänksamheten och den där perversa stoltheten över att vara dum. Det är varken hennes urspårade sexualitet eller den hatets religion som hon bekänner sig till som i mina ögon lämnar henne utanför det mänskligt sunda, utan det där att den destruktiva lidelsen hos henne är starkare än den konstruktiva.

Lantsaren - jag undrar fortfarande om han känner mig och min syster sedan Omenapuukylätiden - skriver om Urho Kekkonens son, som inte kunde förkovra sig som självständig individ i sin mäktige faders långa och mörka skugga. Ja, jag har själv ofta känt mig föranlåten att reflektera över min mor och min moster som analoga fall: mormor var en viljestark och självständig kvinna som i sitt eget liv utan större svårigheter uppfyllde alla de krav och målsättningar som dagens gummor påstår sig ha så svårt med och kallar för dubbel börda. Men mormor såg det ju aldrig som en viktig symbol för kvinnans frigörelse att lära sig röka och supa som en karl. Och hon behövde inga droger för att vara kreativ och konsnärlig. Något postmodern var hon nog, när man kommer att tänka på saken: hade hon blivit konstnär, så hade hon blivit en sådan konstnär som både skapat billig brukskonst och utsökt elitkonst, både för barn och vuxna, och inte märkt någon konflikt eller diskrepans mellan hög- och lågkultur. Hon var en människa som kunde läsa och uppskatta både Anaïs Nin och Henryk Sienkiewicz.

Mormor var en renässansmänniska - på lärarseminariet i Jyväskylä var han lika entusiastisk över kemi som över ritning - men som konstnärer och begåvade människor ibland är kunde hon uppenbarligen glömma sina barns intressen över sina egna. Hon må ha varit både helnykterist och rökfri (morfar rökte ännu när jag var liten, men lade av för det mesta när jag blev lite äldre) men rätt okonventionell var hon nog i sitt uppträdande och sina vanor. När hon och morfar kom till Varkaus, försökte hon till och med uppträda offentligt med sitt flicknamn (som man enligt lagen ju inte kunde göra på den tiden), men fick ge avkall på den idén när hon hörde någon tant säga: Minä en kyllä Kalluna - Kallu var hyresvärden - ottaisi vihkimättömiä ihmisiä luokseni asumaan, dvs. om hon vore Kallu, så skulle hon minsann inte tolerera några oanständiga, ogifta samboförhållanden under sitt tak. Mormor fick alltså snällt lägga undan Lemminkäinen och kalla sig Takala i stället, men vad klantillhörigheten angår, så tillhör jag utan tvekan klanen Lemminkäinen - Takalas och Höglundarna är ju inte några klaner i den bemärkelsen. Hos oss nedärvs klantillhörigheten matrilinjärt, det kan ni ge er på.

Morsan och mostern - jag har ingen morbror och fick därför lära mig i skolan vad det finska ordet eno betyder, modersmål eller inte - verkar på något vis ha störts och bromsats i sin utveckling av att ha en sådan urkraft till moder. Mostern blev något fjollig och sentimental av sig; morsan brukade göra ett överdrivet väsen av den sortens formaliteter och konventioner som mormor föraktade och skrattade åt. Men vi syskonen blev mormors barn, otämjda superbegåvningar allihop, men liksom mormor själv föga intresserade av att förvandla vår begåvning till pengar: som mormor, föredrar vi att leva ett rikt inre liv, vara intressanta människor.