I arbetets tecken

Far, jag har syndat: jag har tillbringat påsken i arbetets tecken, skrivit på en artikel om hur ulsteririskan borde standardiseras, översatt till svenska mitt finska manuskript om iriskan och skrivit på lic.arbetet. Det är därför jag också försummat bloggandet.

Har ändå inte låtit bli att märka likheterna mellan Honmonstret och Linda Lovelace. Båda har samma politiska antipatier, står på samma sida om de flesta viktiga politiska skiljelinjer, och intressant nog hyser Honmonstret också en stor vördnad både för matematiker/naturvetare i allmänhet och för Lovelace i synnerhet. Dessutom är det intressant hur kategoriskt Lovelace avvisar en liberal religiositet som möjlighet - överhuvudtaget är det typiskt för Trio Erectus-ismen att dess representanter ser idiotfundamentalismen som den enda formen av religiositet som kan tas på allvar.

Jag läste nyligen Karen Armstrongs kompendium om fundamentalismen som företeelse, Kampen för Gud - det fanns på Akademen till ett skrattretande lågt pris, som svensk pocketbok - där det påpekades att den förmoderna människan inte hade några svårigheter alls med att samtidigt acceptera vetenskapliga upptäckter och Guds ord, även om de stod i motsats till varandra. Vetenskapen hörde logos, sinnevärlden och den objektiva världen till, religionen utgjorde mythos, en del av principernas, idealens och moralens värld. Den moderna människan däremot, som Honmonstret eller Lovelace, kan inte utgå från att logos och mythos kan samtidigt vara sanna, men på olika plan - hon [sic] vill antingen utplåna logos helt och hållet och låta mythos härska över världen (Honmonstret, fundamentalisterna överhuvudtaget) eller omvänt (Lovelace).

Det intressanta är att t ex islamska fundamentalister vanligen inte hör ulama, det traditionella muslimska prästväldet, till, utan är fanatiska lekmän - typiskt har de naturvetar- eller ingenjörsutbildning. Man har lätt att tänka sig Linda Lovelace som kristen (eller varfor inte till och med muslimsk, Abdullah Ali Mujahid al-Qokarini) fundamentalist, och när hans fru dör, hans jobb övertas av billigare specialister i utlandet, eller snarare i u-landet, eller någon annan särskilt hård motgång drabbar honom, kommer vi antagligen att se honom på gatan, sjungande March On Christian Soldiers till ackompanjemang av en dåligt stämd gitarr.

Kollade förresten Robert Nozicks libertaristiska bibel, Anarki, stat och utopi, men har svårt att ta den på allvar. Killen avslöjade redan i förordet, hurdant liv han levde i sitt akademiska orangeri, avskuren från allt vad samhällelig verklighet heter. Libertaristiska teorier kan endast florera i sådana kretsar där man inte behöver arbeta för sitt levebröd, eller där man kan inbilla sig att vattnet kommer ur kranen och strömmen från kontakten utan att det arbete som behövs för att producera både vattnet och elektriciteten behöver organiseras på något vis. De mest framstående bland finländska liberatrister är ett bortskämt rikemansbarn från en miljö av traditionella överklasshögerextremister och en autistiskt lagd ADB-expert vars välbetalda arbete tills vidare garanterat honom tillräckligt höga inkomster utan att han behövt delta i någon sorts fackorganisation. Varken en vanlig representant för manschettproletariatet eller en företagare kan tro på libertarismen, ty båda - även företagaren - står i alltför tätt kontakt med samhällelig verklighet för att tro på smörjan. Libertarismen är en ideologi för grekiska filosofer och liknande slavägande latmaskar, och i ett samhälle som vårt, där sådana latmaskars intressen och idéer absolut bör komma i sista hand, har libertarister ingenting relevant att erbjuda.