Den vilsegångne benrangelsmannen från Cadavra

Schizo-Janne skriver om en ny retrofilm som heter The Lost Skeleton of Cadavra, en parodi på femtiotalets svartvita science fiction. Idén är i och för sig helt rolig, men ändå misstänker jag att skämtet redan blivit klart när man kollat trailern, och att det inte finns någon tvingande nödvändighet att se själva filmen. Tyvärr, Janne, tycker jag att den här filmen är ett precis lika cyniskt kalkylerat företag som Kuningasjätkä, ett försök att slå mynt på nostalgi. Kuningasjätkä var egentligen uppriktigare, för den påstod sig aldrig vara något annat än en nostalgibomb för det såkallade vanliga folket. Cadavras tilltänkta publik är precis sådana intellektuella i hela västvärlden som Janne, som uppfattar sitt eget pseudoironiska intresse för dålig smak, camp och klumpiga femtiotalsfilmer som någonting mycket mera förfinat och utstuderat än "vanliga lantsares" vulgära Päätaloaddiktion. Jag tror att "lantsarna" egentligen har ett betydligt sundare förhållande till sin Päätalo och sin Kuningasjätkä: de vet mycket väl att det bara är fråga om marknadsförd nostalgi. Någon sådan som Janne - eller varför inte jag själv, för jag är inte på något sätt oemottaglig för den charm som filmer av Cadavras sort har (jag är t ex en stor beundrare av Quatermass) - däremot är knappast ens medveten om att vara manipulerad av marknadsföringen när han går och ser en film som Cadavra och intalar sig själv att det han gör är ett originellt estetiskt ställningstagande.

Jag vill inte påstå att mitt intresse för iriska språket på något sätt skulle skilja sig från Jannes intresse för filmer av Cadavras sort. Däremot tycker jag nog att det jag håller på genuint är någonting originellt, som jag själv (utifrån min uppfostran och min bakgrund givetvis, men ändå) har hittat på att göra. En annan sak är sen, att genuint originella påhitt inte har något bytesvärde på marknaden, allra minst på den marknad för mänskliga relationer som vi här i Blogistan debatterat i all oändlighet. Alla vill verka originella, utan att vara genuint originella. En balansgång till att definiera livet som.