Postlithuanica

Markku undrar, varför jag inte kontaktade vaktmästaren eller någonting för att få bukt med de alkoholiserade litauiska fridstörarna. Nåja, jag antar att det delvis berodde på att vaktmästeriet ligger någonstans bortom Domkyrkan. Oroväckande nog står det här huset rätt tomt och övergivet på kvällarna nu när hela humanistiska fakulteten flyttat till den nya Arkenfastigheten. Jag antar att Asahuset så småningom kommer att övertas av någon annan finlandssvensk utbildningsinrättning, men tills vidare verkar det vara så att stora delar av huset gapar tomma som boxarens mun efter mästerskapsfinalen, och som vi alla vet drar tomma lokaler och utrymmen till sig alla sorters oegentliga element och inkräktare. Vaktmästare finns det alltså ingen, men nattvakter tittar in var kväll mellan tie och tolv för att kolla att alla närvarande har dokument och tillstånd att vistas här. Av något skäl har de två plågorisen aldrig överraskats av nattvakterna medan de väsnats här.

Men varför har jag då inte tagit itu med att slutgiltigt lösa det litauiska problemet (Endlösung der Litauerfrage) på egen hand? Den enda förklaring jag kan tänka mig är en atavistisk, barnslig skräck för berusade människor. I mitt hem har jag aldrig sett en enda berusad människa. Inte en enda. De berusade har alltid varit skrälande bråkstakar på stan, eller rena uteliggare som hållit på att kvävas i sina egna spyor mitt på gatan. Det gemensamma de har haft har varit att de varit främmande, otillräkneliga och - ur ett barns synvinkel - farliga och skrämmande, för att de befunnit sig bortom mänsklig kommunikation. Och de litauiska killarna påminner mig en hel del om hur jag som barn uppfattade berusade människor: de befinner sig också bakom en ogenomtränglig mur, deras språk är nämligen alltigenom obegripligt - litauiskan är ett av de få europeiska språken som jag inte ens passivt förstår - och bryter emot alla ordningsregler så glatt och självklart att det verkar som om själva begreppet ordningsregler saknade all relevans för dem. Grabbarna är som en otämd naturkraft som det inte är lönt att resonera med. I stället föredrar man att vänta tills stormen gått över.