Tertz-Sinjavski och Solzjenitsyn

Trots att det redan låg ett tiotal öppna ryska böcker på golvet kring min bädd och väntade på att jag skulle läsa dem till slut, blev jag ändå så fascinerad av mina två nya Tertz-Sinjavski att jag inte kunde lägga ifrån mig dem. En av dem innehåller Sinjavskis kritik på Solzjenitsyn från sjuttio-åttiotalet, som åtminstone visar att vi här i Väst har varit alldeles fruktansvärt naiva i vårt förhållande både till Solzjenitsyn och till storryska emigrantkretsar i allmänhet. Efter sin ankomst till Väst övergick Solzjenitsyn, som bekant, mycket snabbt till storrysk, tsaristisk konservatism, men tack vare Gulag-arkipelagen hade han lyckats skaffa sig en praktiskt taget oantastbar position: den som hade avslöjat för världen Gulags hela omänsklighet i dess yrselframkallande dimensioner fick helt enkelt inte kritiseras. Tyvärr bevisar Tertz-Sinjavskis notiser att Solzjenitsyn kunde förläna sitt namns auktoritet åt helt befängda företag: när någon typisk diletant gav ut en pseudovetenskaplig avhandling, i vilken han försökte "bevisa" att ryssarna var världens äldsta kulturfolk och ryska språket världens äldsta språk - ett typiskt exempel på den metodik som han tillämpade var hans öförglömliga påstående att etruskerna hade varit ryssar, för att etruski låter liknande som eto - russkie "det här är ryssar" - så gjorde den här tokstollen reklam för sitt kompendium med att hänvisa till Solzjenitsyn, som sagt att boken borde öppna ögonen på "vissa" västliga språkvetare, vars "russofobi" inte tillåter dem att se sanningen i vitögat och erkänna ryska folkets och heliga Rysslands urgamla anor. Såna här klavertramp och dumheter var det enligt Tertz-Sinjavski omöjligt eller åtminstone mycket svårt att ifrågasätta, ty som Gulag-arkipelagens författare kunde Solzjenitsyn konstruera all kritik som personliga påhopp och försök att förneka fasorna på fånglägren - på ett liknande sätt som israeler av mera Likud-sinnat snitt och deras åsiktsfränder i Amerika brukar utmåla all kritik av den israeliska politiken som Holocaustförnekande och antisemitism. (På tal om Holocaust: Svante Lundgren, som nu undervisar i judaistik på Åbo Akademi, har skrivit en högst intressant bok om temat, I bödelns tid - perspektiv på Förintelsen. Köp gärna den.)

Den oantastbarhet som Solzjenitsyn åtnjöt i förhållande till hela den ryska diasporan åtnjöt i viss mån den arkitypiske ryske emigranten på sjuttio-åttiotalet i hela västvärlden. Den ryske eller östeuropeiske emigranten var en flykting från världens för närvarande ohyggligaste förtryckarregim. Genom sin blotta tillvaro bevisade han hur viktigt det var med demokrati, fria val, rättsstat och hela härligheten - hur bra och fint och rättvist vårt system ända var, trots de där små skönhetsfel som petiga universitetsintellektuella och vänstervärstingar gjorde så stort nummer av. Emigranten hade i sitt eget skinn upplevt vad diktatur och förföljelse är för något, följaktligen var det högst opassande att ifrågasätta vad han ansåg och tyckte om ditt eller datt. Och gjorde man det ändå, så avslöjade man sig själv som kommunist, eller åtminstone som hjärtlös och förståelselös människa som värderade allting utifrån sin egen mysiga kulturella, geografiska och politiska position som liberal västerlänning - i stället, tyckte emigranternas västliga vänner och sympatisörer, borde man kunna föreställa sig hur man själv skulle känna sig och tycka om saker om man vore i samma position som emigranten. (Det var alltså fråga om en kulturrelativism av mycket liknande sort som den som nu får multikulturalistiska vänstermän att gå alltför långt i sin tolerans mot muslimer och övriga invandrare - tycker nu precis samma högermänniskor som på sin tid brännmärkte som kommunister alla som kritiserade Solzjenitsyn och övriga ryska emigranter när dessa gjorde sig skyldiga till antidemokratiska, tsaristiska, storryska och pseudovetenskapliga klavertramp.)