Ungdommen svinner...

Det där är inte svenska, utan norska, och poeten är ingen norrman, utan vår egen Eino Leino: Ungdommen svinner, flyr som de flyktende strømmer. Grått blir det gylne, matte de skinnende drømmer. Fåfengt jeg frister gripe den svikende stunden. Spøken og vinen gir bare usmak i munnen. (Det är inga "spöken" som det är tal om, utan skämt - spaug, som islänningen skulle säga, med ett danskt låneord.)Citatet passar mycket bra som motto till mitt korta svar på Lantsarens vänliga notis om Omenapuukylä: han har tydligen inte haft tillräckligt att göra med det kollektivet för att ha lärt känna min syster Outi, vars samband med byn ifråga var närmast kyrkliga: hon kände Anna-Maija Raittila personligen. Att Raittila sedan gav ut någonting som hette Omenapuukylän päiväkirja kunde min syster dock inte helt acceptera, ty hon ansåg att alltför detaljerade beskrivningar av de mellanmänskliga konflikterna, jag vill minnas att det också var ett självmordsförsök där, kränkte "bybornas" personliga integritet. Vi har alltid varit måna om att respektera privatsfären, det har t ex jag ganska hårdhänt uppfostrats till, och därför blev det en sådan pina när Ni-vet-vem (som jag inte längre nämner vid namn, efter det att arslets släktingar hotat mig med en ny rättsprocess - att fnasket självt struntade i min rätt till privatliv är givetvis en helt annan sak, som kvinna åtnjuter hon givetvis helt andra fri- och rättigheter än en ful och skum...usch...karl) pusslade ihop det där tidningskåseriet på mina brev till henne.

Jag minns att jag vid mycket späd ålder, kanske ännu på högstadiet, besökte Omenapuukylä tillsammans med min syster. På den tiden var det inte på något vis självklart att livet i sådana där kollektiv utan vidare skulle bli new age-riter och annat galet. Egentligen hade jag inga svårigheter med att förena ett konstruktivt intresse med sådana boendeexperiment med min Trio Erectusistiska positivism och passion för naturvetenskaper. Jag var intresserad av framtiden, på ett liknande holistiskt sätt som kanske Risto Jarva, när han filmade Rosornas tid. Nu känner jag nästan en beundran och vördnad för den tonårspojke jag var för två årtionden sedan. Hela den där intellektuella flexibiliteten var någonting så naturligt, att man häpnar, när man jämför det med all den slutenhet och enkelriktning som man nu ser omkring sig, också i Blogistan. Är det bara jag som stod så öppen för världen när jag var femton? Var alla andra sysselsatta med någonting långt mera prosaiskt?

Nuförtiden är det vanligt att använda uttrycket formativ också på andra språk än engelska, och när jag nu tänker efter, förefaller det vara så att hela mitt nuvarande liv faktiskt påminner mig om mitt femtonde och sextonde levnadsår. Det är all anledning att kalla dem formativa år. Eller kanske jag borde tala om de underbara åren, som den tyske diktaren Reiner Kunze kallade sin dotters "formativa" år. (Boken Die wunderbaren Jahre, på svenska De underbara åren, har också getts ut på finska, som Nuo ihmeelliset vuodet, och Lantsaren, som avundsvärt nog nu tydligen har omkring sig barn och ungdomar vars underbara år också han själv kommer att ha ett mycket formativt inflytande på, så rekommenderar jag Lantsaren varmt att läsa boken, om han inte gjort det ännu.) Då trodde jag mig redan ha funnit vägen till framtiden, valt mitt framtida yrke - som kemist, eller i alla fall som någon sorts naturvetare. Men i stället blev jag tysk filolog. Varför? Ni vet, när jag var femton, så märkte jag att skolans tyskundervisning inte dög någonting till, och samtidigt visste jag mycket väl att jag ville lära mig tyska. Och när jag var femton, besökte jag med syrran Åbo Bokcafé och hittade där boken Deutschland, Deutschland, som innehöll korta prosastycken och dikter, ideell läsning för den som inte nöjer sig med några Easy Readers eller liknande lätt läsning (fast för att säga sanningen så läste jag och läser gärna fortfarande läroböcker på alla språk, fast jag inte hunnit skriva några egna ännu). I Deutschland, Deutschland hittade jag en dikt av Horst Bienek, som jag mycket riktigt kom att skriva min gradu om, halvtannat årtionde senare. När jag var femton, alltså. Och när var det nu de visade det där programmet om iriska språket på teven? När jag var femton, antar jag. Allt sker när man är femton. Resten är bara kommentar.

Och för att säga sanningen - när jag var femton så såg jag min första porrfilm. När jag var fjorton var jag fast besluten att se min första porrfilm efter mitt första samlag, och inte omvänt. Words of wisdom which went unheeded. Den som säger att mitt liv spårade ur när jag var femton har sålunda kanske rätt.