Diverse

Satu pojasta joka olisi halunnut olla öyhöttäjä

Genom att regelbundet lusläsa Ilkka Kokkarinens blogg har jag nu äntligen gjort det klart för mig vad som är den grundläggande skillnaden mellan våra attityder, trots att vi av allt att döma på många sätt har haft liknande utgångspunkter, inte minst för att Ilkkas reminiscenser av de skränfockar och värstingar - den uttrycksfulla finska term han använder lyder som bekant öyhöttäjät ja möyhöttäjät - som mobbade honom i skolan nog framkallar hos mig genuina solidaritetskänslor. Men det märkliga är att Ilkka alltjämt hör samma kultur till som skränfockarna och försöker vara framgångsrik på deras villkor. På sätt och vis är det symptomatiskt att Ilkka delar värstingarnas motvilja mot den obligatoriska svenskundervisningen - det faller honom aldrig in att försöka inrätta åt sig själv en motkultur oberoende av värstingarna - till exempel genom att av ren jävlighet omfatta och välkomna "tvångssvenskan" som en befrielse från skränfockarnas diktatur.

För mig var det alltid naturligt att ha annan kultur än värstingarna, egentligen var både mina språkliga och mina naturvetenskapliga intressen framför allt ett försök att få ett på alla möjliga sätt bredare perspektiv på världen än skränfockarna hade. Däremot framstår Ilkka som någon vars ambition det har varit att lyckas i livet på ett sådant sätt som även skränfockarna uppfattar och känner igen som framgång. För mig har det alltid varit klart att värstingarna och varkausborna inte förstår sig på något, allra minst på vad som är gott liv, och att det inte rör mig ett dugg i ryggen, om de ser mitt liv som framgångsrikt eller ej. Snarare har jag alltid sökt efter människor och miljöer som definitivt inte delar värstingarnas värld och värderingar. Erectuskillarnas världssyn är inte nödvändigtvis högervriden, men däremot är den feg och defaitistisk: de har egentligen redan gett efter för den generiske värstingen och gestaltar sitt liv så att även värstingen skulle förstå att de lyckats, att de är bättre än han.

Att Ilkka uppenbarligen på något sätt eller på någon nivå fjäskar för skränfockarna, är givetvis bara ett exempel på att det faktiskt är just värstingarna som är den tongivande gruppen i den finska kulturen. Småbrottslingarna och huliganerna är de vars kultur och levnadssätt man försöker emulera och imitera. De studerande på universitetet försöker inte skapa egen kultur, utan på någon nivå ser sig som misslyckade skränfockar. Det här fenomenet har Ilkka också skrivit om, men han har sett det så att det är främst humaniorastuderandenas problem. Nej, det är det inte. Det är problemet med hela den finska kulturen. Och det är precis därför som en människa som jag, hemma i tjugu-trettiotalets folkbildarkultur, inte kan identifiera mig med den finskspråkiga kulturen i dagens Finland.

Harry Potter ag labhairt Gaeilge

Den nyaste boken om Harry Potter utkommer på iriska. Pól Ó Muirí påstår, att boken ser ut som Gaeltachtiriska, men trots att han inte skriver så illa själv, misstänker jag att han inte kan bedöma det. Översättaren är en kvinna som tydligen jobbar åt statsförlaget An Gúm, vilket nog inger förtroende, men jag har lite för många gånger råkat ut för kritikerrosade böcker på iriska som visat sig vara skrivna på en oläslig, knagglig skolgaeliska.

Michel Foucault, revolutionsromantiker

Michel Foucault, en tänkare som jag aldrig varit särskilt förtrogen med, eftersom jag aldrig kunnat franska tillräckligt mycket för att bli insatt i den fransktalande världens litterära kultur, lär ha varit mäkta förtjust i Irans islamiska revolution som störtade schahernas schah Mohammad Reza Pahlavi, heter det hos Schizo-Janne. På sätt och vis kan jag förstå hur Foucault kunde göra bort sig så här. I slutet på sjuttitalet, då revolutionen i Iran inträffade, var folk alldeles säkert både trötta och besvikna på marxistiska och kommunistiska revolutioner i utvecklingsländer, ty i stället för att öppna dörren till folkets självbestämmande och en ny framtid hade de visat sig bara ge upphov till en ny sorts kulturimperialism - i stället för att vara universell var marxismen sist och slutligen en europeisk ideologi och som sådan precis lika främmande för uländerna som påtvingade kulturella importvaror överhuvudtaget - och förkväva den verkliga folkviljan genom att underordna befrielsekampens spontana utveckling sitt färdigskrivna revolutionsmanuskript. Den iranska revolutionen framstod som en spontan, folklig resning mot en förhatlig monark - som en motsvarighet till den franska revolutionen alltså, den revolution som hela vår egen demokratiska tradition bygger på - och att det muslimska prästerskapet var med om revolutionen framhävde bara det genuina, spontana och rotfasta i den folkvilja som tvingade schahen att avgå.

De första bioterroristerna

Jag läser Jan Nowak-Jezioranskis memoarer från krigsåren, Kurier z Warszawy. Han berättar att något medicinskt laboratorium faktiskt hjälpte motståndsmännen i Warszawa att förgifta anonyma brev till tyska ockupationsmyndigheter med en sjukdom som på polska heter wa,glik (kommatecknet står för en nasalhake under bokstaven a, ordet uttalas alltså som "vonglick"). Kan ni gissa vad det är för en sjukdom? Alldeles riktigt, det ÄR mjältbrand, eller "pernarutto" som det heter på finska.