Karelendebattörerna och IRA

På Ilta-Sanomats debattsidor efterlyses det nu saklig och lidelselös debatt om Karelen. den som startat debatten anger dock själv tonen vad enligt hans mening är lidelselöst: enligt hans mening bör man bli av med överlevda attityder från Kekkoneneran. Det är alltså inbyggt i hans definition att lidelser och osaklighet är likabetydande med att vara emot återbördandet. I debattens gång blir det snabbt tydligt att karelianerna inte nedlåter sig att besvara ens sakliga argument från skeptikerna, utan koncentrerar sig på att ärekränka och kalla motståndarna för flagellanter och masokister. De lyssnar inte till någonting, eftersom de redan "vet" att de är ägarna till den enda rätta sanningen. Det Finland som det är fosterländskt att älska och bekänna sig till är Dorpatfredens Finland, och även när man själv försöker tilltala dem på deras eget språk och förklara att man faktiskt kan hysa fosterländska känslor även för det Finland man själv är uppvuxen i, i dess nuvarande gränser, så får man bara de vanliga förolämpningarna och insinuationerna till svar.

Jag är långtifrån lika kategoriskt kritisk mot nationalism som bloggskribenten Tiedemies nyligen, ty jag anser att en stor del av det som marknadsförs under den samlande, rätt inexakta beteckningen nationalism utgör en ofrånkomlig del av den mänskliga naturen som det är omöjligt att bannlysa eller avskaffa. Ändå visar Karelendebatten att George Orwell hade rätt när han i en av sina essäer - jag antar att det var Lejonet och enhörningen, men orkar inte plöja igenom texten efter den rätta passusen - drog en skiljelinje mellan fosterländskhet och nationalism: den som är fosterländsk vill vidareutveckla fosterlandet som det är, den som är nationalistiskt sinnad har däremot någon opraktisk och omöjlig vision om fosterlandet som under rådande omständigheter är orealiserbar, men anser att alla de som inte delar hans vision är omoraliska skurkar. Som bekant spann Orwell vidare på denna idé i sådana texter som Anmärkningar om nationalism, där han utvidgade nationalismbegreppet till överförda betydelser.

Karelianerna är nationalister i den orwellska bemärkelsen: de kan helt enkelt inte se motståndarens argument som annat än utslag av falskt medvetande, sovjetisk infiltration osv. De som inte delar deras åsikter kan inte ha egna informerade åsikter, utan är alltid hjärntvättade av fienden. Vem påminner de en om? Till exempel IRA.

Det som är irriterande och skrämmande hos IRA-sympatisörerna är deras fullkomliga oförmåga att förstå, varför någon katolik (jag talar nu inte alls om protestanter) kan vara av annan åsikt än de, vad angår Nordirland. För all del, man kan ju tycka att ett förenat Irland är ett mål värt att sträva efter. Men det är inte det som förvånar och irriterar hos IRA-männen, utan deras fullkomliga oförståelse för krigströtta människors elementära mänskliga hunger efter fred. Det går liksom inte hem hos en sådan IRA-man att någon katolik kunde ha fått nog av kriget och terrorismen och motsätta sig IRA därför att han helt enkelt inte orkar med ständigt dödshot och spänning. Den enda förklaring IRA-mannen kan tänka sig är att katoliken ifråga saknar självkänsla och övertygelse. IRA-mannen ser sin roll inte som en representativ politikers, som förhandlar med den befolkning han anser sig kämpa för för att ta fram ett mera fungerande och politiskt mindre omöjligt sätt att verka för Irlands återförenande, utan han tycker att han har rätt och att folket, såtillvida det inte delar hans åsikt, har fel.

På ett liknande sätt brukar Karelenentusiasterna beskylla sina motståndare för att lida av kollektiv sinnessjukdom. Även den som bara motiverar sin skeptiska inställning till Karelendrömmarna med rent praktiska skäl får höra att han är en slav till Sovjet, en kvarleva från Kekkonentiden osv. och framför allt otillräknelig. Sålunda är all debatt med karelianerna omöjlig: de erkänner helt enkelt inte motsatta sidan som en förhandlingsfähig partner, endast som en vilsegången stackars själ som inte känner igen sitt eget bästa.

Givetvis var det en stor orättvisa att Karelen måste avträdas, och utan vidare gick viktiga kulturella värden för evigt förlorade med de där områdena. Men faktum är att det inte är jorden, marken och landskapet självt som talar karelska dialekter eller upprätthåller ett karelskt levnadssätt. Det är människorna. De människor som en gång i tiden levde på karelskt vis i Karelen har sedan dess blivit gamla eller lämnat det jordiska, och deras barn är inte längre karelare i någon kulturell bemärkelse. Den karelska kulturen och dialekten kunde kanske återupplivas genom att unga karelare skulle lära sig karelska, börja uppfostra sina barn på karelska osv., ungefär som irländare gör på Irland. Men någon sådan karelsk renässansrörelse existerar veterligen inte i Finland. Och den skulle knappast uppkomma ens i ett återbördat Karelen. Å andra sidan: om en sådan rörelse någon gång uppstår, kommer den att behöva ett fysiskt existerande område som heter Karelen?