I kanonernas dån och kulsprutornas smatter

Hela den här uppståndelsen kring de Gyllene lavskrikorna - javisst, de språkligt handikappade bör notera att kuukkeli faktiskt heter lavskrika på mitt hädanefter första inhemska - fick mig, som den internetaddikt jag är, att helt missa den där incidenten nästan bredvid mitt ljuva hem (= mitt bokförråd, där jag sover på golvet med Stair na Gaeilge under ryggen och De arabiska folkens historia bredvid kudden, för att inte alls nämna mina läroböcker i hebreiska). Benrope hade kollat på Google och sett att jag verkligen bodde i hus nummer sex. Det gjorde jag minsann länge, men har inte gjort på tre år. När jag återvände från Irland så såg jag fram emot att äntligen få bo på ett annat ställe än 6 D 16 - jag hade sist och slutligen tillbringat ett jäkla årtionde med samma rostiga hus att betrakta bakom fönstret. Gissa vad som sen hände? Alldeles riktigt - jag hamnade i samma hus, i samma flygel, på samma våning. Inte i samma bostad precis, men nog i en likadan, och vyerna vidgades inte precis. Sen blev det dags att renovera, och jag fick flytta undan renoveringsarbetet till trean, där jag bara hann tillbringa mindre än två år, innan jag åter tvingades flytta, av samma skäl. Nu bor jag i tian, och vill Gud, så kommer jag att stanna där ända tills jag blir doktor. Det kan ta ytterligare en del år, men till all lycka har licentiatsarbetet börjat utvecklas och ta form. Givetvis är det tänkbart att jag har framgång med mina försök att få jobb på Irland, helst i anknytning med iriska språket; och då ska jag antagligen flytta till Irland utan att återvända.

Benrope kollade sen den här webbdagboken och säger sig ha varit lättad att se, att jag fortfarande var vid liv och hälsa och skrev i min kännspaka bittra stil. Jag undrar nog storligen om jag fortfarande låter så hemskt förbittrad, jag tror nämligen att jag under den här veckan snarast hållit mig till försonlighet och varit relativt snäll och underhållande. Eller är det så att allt vad jag skriver undantagslöst tolkas i kontext av en gammal ungkarls bitterhet och hämndlystnad? Om jag skriver Jösses vad det är vackert väder idag, så uppfattar läsarna det som Där knullar psykofnasken nu i buskarna med sina rika och välpolerade pojkvänner medan jag sitter hemma och drar i hand.

Men vad angår den där incidenten som blev förstasidesstoff i hela riket, så hade jag nog ingen aning om den själv innan jag läste om den i tidningarna. Jag tror mig ha sett fler polisbilar än vanligt i Studentbyn när jag gick hem från datorklassen, men jag blev inte det minsta förvånad: det förekommer ibland konflikter när folk inte kan hålla koll på sitt drickande - en del studerande killar är ju faktiskt rena suputer, och sen har vi haft våra traditionella bydårar och original med vittgående psykiska och alkoholproblem - och då får snutarna rycka ut och lugna ner killen, eller hela konkarongen ifråga. Jag lever alltså inte i "kanonernas dån och kulsprutornas smatter", fast det kanske verkar så efter de där mordnyheterna. I allmänhet är det rätt lugnt här, som Timo Salo visst också kan intyga, han är den enda i bloggvärlden som besökt mig personligen - nej, det har faktiskt också Oksu (alltså Anna, som skriver Portti naisten maahan) gjort, hon hälsade ju på mig på födelsedan. Just nu är det lite problematiskt med en sådan där alkoholiserad granne, en kille som någon liknar skinnskallen som bodde bakom min vägg i trean.

Förresten: visst skulle det ha varit kul att komma till galan, men om man håller på att förvandla sig till en mytisk gestalt så bör man väl vårda myten genom att hålla själva mannen gömd - dessutom känner jag mig alltid lite malplacerad på offentliga nöjeslokaler, som den helnykterist jag är. Missförstå mig inte: jag festar gärna i en krets av pålitliga vänner, men på en restaurang eller en krog undrar jag alltid om jag är rätt klädd och om jag alls kan bete mig som sig bör. Dessutom har jag aldrig gått på en studentfest annat än på svenska, det är den del av mitt liv som jag inte levt på finska. Det är precis därför som jag antagligen är en betydligt mera sympatisk person på svenska än på finska.