Ryynekreeni, som mormor bruka' kalla'n

Runebergin päivä tuli missattua utan att skriva en enda rad om gubben. Så synd, för när allt kommer omkring var gamle Johan Ludvig mycket levande i mitt morföräldrahem, joskin ainoastaan Cajanderin suomennoksena. Som alla mina trogna läsare vid det här laget bör veta, hörde mina uppfostrare den generation till, jolle oli kunnia-asia olla osaamatta vieraita kieliä - nåja, mormor hade försökt lära sig engelska ett par gånger, ja muisti alkeisenglantiaan riittävän paljon antaakseen minulle lentävän lähdön kouluenglannin alkeisopintoihin. På den tiden var det förresten engelskan och inte svenskan som var vihatuin koulussa opetetuista vieraista kielistä. Ruotsi oli huligaani-Makenkin mielestä tarpeellinen ja helppo kieli, inte minst för att han hade släkt i Sverige. Det hade alla på den tiden, när liikaväestö åkte från Paskahousu-Savo ja meni norkomaan Volvolta duunia. Men alltså, Runeberg.

Schizo-Janne kirjoitti tavanomaisen ja mitäänsanomattoman sepustuksen om sitt tonårsuppror mot nationallitteraturen, som utgör ett typiskt exempel på hur gårdagens uppror blir morgondagens poroporvarillisuus. På trettiotalet, när det fanns något som hette kiihotuslaki, alltså laki joka kielsi häpäisemästä kansallisia muistoja som t ex Fänrik Ståls sägner tai Jääkärinmarssia, var det på riktigt rohkeaa och originellt att ogilla Fänrikarna, mutta nykypäivän näkökulmasta moinen on vain ett pompöst försök att slå in öppna dörrar som man inbillar sig är låsta, och det mieluiten varmuuslukolla. Särskilt irriterande känns det att Janne framställer även Volter Kilpis mammutroman Alastalon salissa - just nu kommer jag inte ihåg vad den heter i svensk översättning - som pakkopulla och författaren själv som någon sorts portalfigur, vaikka sen enempää miestä kuin kirjaa ei kunnolla återupptäckattukaan ennen 1990-lukua. Man har svårt att undgå intrycket att hans såkallade uppror mot nationallitteraturen bara beror på den sortens snobbiga internationalism - jag kallar det inte för kosmopolitism, som är en helt annan sak - joka oikeastaan on edellisessä merkinnässä mainitsemani varkautelaisen provinsiaalihengen älykköpiireissä esiintyvä muoto. Det hör liksom till att förakta finsk litteratur, för alla i gänget gör det. Kuuluu imagonrakennukseen. Mutta mistä lyödään vetoa, että nämä samat tyypit intoilevat James Joyce -nimisen charlatanin kirjoittamasta korpunkuivasta tekeleestä nimeltä Odysseus, jonka sekä Alastalon salissa että mikä tahansa Flann O'Brienin lehtipakina pesee heti kättelyssä?

Morfar citerade Fänrikarna på finska som bara en gammaldags kansankynttilä kunde, men mormor, som vanligen kallade Runeberg för "Runegren", eller Ryynekreeni - vaikka itse asiassa hän äänsi u:n hyvin teennäisesti ruotsalaisena u:na, Ryyyyynekreeeeeni - förhöll sig mera skeptiskt till nationalskalden. Hennes kritik på denne härstammade i direkt nedstigande led från Väinö Linna, mutta se, että meillä ylipäätään vaivauduttiin puhumaan Johan Luddesta ja kritisoimaan häntä, innebar att Ludde var någon. Femtiotalskontroversen om Runeberg ansågs ännu inte avslutad. Följaktligen var Runeberg för mig i högsta grad levande litteratur, en sådan som man läser, känner och eventuellt ser sig föranlåten att göra uppror mot. Om jag tillåts slänga en känga åt Schizo-Jannes håll: minusta kapina on vähän liian iso ja vahva sana, om det som menas är en "ei vois vähempää kiinnostaa" -attityd, sellainen taikinana notkuva apatia ja pulpetissavellominen. Få saker är helpompia kuin göra "uppror" mot en skald, en författare eller en kulturföreteelse man aldrig ens lärt känna. I stället för att kalla det uppror kallar jag det kulturvägran och likställer det gärna med hurrihatarnas och svenskätarnas attityd - ett försök att upphöja ren lättja och korkade fördomar till någon sorts dygd.

För ett par år sen köpte jag Fänrikarna på svenska, i en pocketutgåva försedd med ett förord av Göran Hägg - tror jag, mutta ainakin sen esipuheen oli kirjoittanut joku merkittävähkö riikinruotsalainen kirjallisuustieteilijä. Med tanke på Runebergs symbolvärde i Finland kändes det ibland tyrmistyttävältä och ibland befriande att läsa förordet. Jätkähän lukee Runebergiä kirjallisuutena, inte som nationallitteratur, och tydligen var han onnellisen tietämätön siitä, miten haudanvakava asia Runeberg on Suomessa ollut. Riikinruotsalaisella oli aivan toinen näkemys Runebergiin kuin Suomessa koskaan, erityisesti häntä ilahdutti se, että Runeberg besjunger ett "rejält nederlag" sen sijaan että hän kirjoittaisi voitokkaista sodista. Minulla on taas aina ollut se mielikuva, että meillä Suomessa on parhaan mukaan pyritty undanhållaamaan ihmisiltä, att det var fråga om ett nederlag. Gamle Hurtig till exempel sjungs på finska vanligen bara så långt att vi får veta, att Hurtig fattar sitt beslut: han ska nu sluta retirera. Mutta itse asiassa runo Hurtti-ukosta ei lopu siihen, että hän päättää olla släppaamatta yhtään perhanaa igenom. Nähä. Todellisuudessa laulu loppuu siihen, että suomalaiset ovat hävinneet taistelun, borta är viljan att vårt land försvara och tiden är en sorgens tid; vain Hurtti makaa kentällä, där Kamenski slutligt sprängt hans led, hade gråa krigarn lagt sig ned. Tätä puolta sodasta ei tietenkään haluta suomalaisille näyttää, siis että sodassa oikeasti posautetaan ihmisiltä suolet syliin, aivot poskelle ja henki maalle. Nähä, det är bara äran som gäller, och det är bara dom andra som stupar.