"Der Orden unter dem Totenkopf"

(Heinz Höhne)

För en tid sen kom jag ihop mig med en viss ung gentleman om de finska SS-männen, eller snarare om själva organisationen SS. Han omfattade nämligen den hos den nyfosterländska högern utbredda föreställning som tydligen hos oss vunnit burskap inte minst tack vare en populär krigsroman, George Robert Elfords Devil's Guard - den har utkommit i förlaget Karistos bibliotek av krigsromaner. (Delvis var böckerna i serien rena nazistskräpet, men förlaget tryckte också sådana verk som esten Arved Viirlaids Ristideta hauad, på finska Ristittömät haudat och på svenska antagligen Gravar utan kors, en roman om de antisovjetiska partisanerna i Estland, skogsbröderna - metsavennad - som nog var ett värdefullt bidrag till den på finska tillgängliga litteraturen om orättvisorna i sovjetblocket, med tanke på hur kringskuren uttrycksfriheten var av den kekkonenska realpolitiken.) Föreställningen går ut på att framställa SS såsom två kvalitativt olika organisationer, de "goda SS-männen", som bara var elitsoldater på östfronten, och de "hemska SS-männen", som hade med koncentrationsläger att göra.

Medan indelningen åtminstone ur de finländska SS-männens synvinkel antagligen har någon sorts praktisk relevans - jag är personligen snarast övertygad att tyskarna försökte hålla de finska SS-männen ovetande om de tyska krigsbrotten - har jag alltid ansett att den inte riktigt håller vatten ur helhetssynvinkel. Min opponent framhärdade vid att det var vad man ansåg inom historieforskningens huvudfåra, vilket jag inte gick med på. Min uppfattning om SS var, och är, snarast den, att SS utgjorde en stat i staten, en orden, jämförbar med medeltidens Tyska orden och liknande organisationer. Det finns mycket anledning att se SS, snarare än nazistpartiet, som den verkliga makthavande eliten i naziststaten; och som makthavande elit var SS också som organisation ansvarig för det som skedde i Tyskland under andra världskriget. Även om det säkert fanns en massa SS-män, som främst bara stred på fronten - särskilt mot slutet av kriget, när tyskarna i sin desperation satte igång med att rekrytera folk till SS också bland de sovjetiska och östeuropeiska krigsfångarna - kan man knappast påstå, som min opponent och hans Gesinnungs-fränder förefaller anse, att det fanns två slags SS som var organisatoriskt åtskilda. Enligt min uppfattning existerade det snarare många fler slags SS, som inte var organisatoriskt helt åtskilda, men eventuellt kunde befinna sig rätt långt borta från varandra, både i bokstavlig och bildlig bemärkelse. Som sagt var SS en orden, en sorts "kyrka" eller en samhällsinstitution.

Hursomhelst var ynglingen såpass övertygad om sin sak att jag inte kunde låta bli att kontrollera, hur väl hans uppfattning motsvarade den gängse tolkningen av historien, och vem skulle vara bättre utrustad att bedöma saken än Institutet för samtidshistorisk forskning, Institut für Zeitgeschichte, i München. I oktober skrev jag dem sålunda ett långt e-mailbrev, i vilket jag redogjorde för dispyten och bad dem om upplysningar, hurdan inre struktur SS egentligen hade och hur den tyska historieforskningen såg på de finska SS-männen.

Det tog dem tre månader att besvara mitt brev, men nu har jag här på bordet ett brev från doktor Volker Dahm, som skriver så här:

Ihre Anfrage vom 20. Oktober 2003

Sehr geehrter Herr Höglund,

die SS entwickelte sich nach 1933 zu einer riesigen und komplexen Organisation, die im 2. Weltkrieg noch einmal stark expandierte. Obwohl die SS durch das Nürnberger Kriegsverbrecher-Tribunal pauschal zur verbrecherischen Organisation erklärt wurde (ausgenommen wurde lediglich die "Reiter-SS"), ist festzustellen, dass nicht alle Zweige und Ämter der SS direkt an Kriegs- und Massenverbrechen beteiligt waren. Dies gilt vor allem für die "Allgemeine SS", die die Keimzelle und der weltanschauliche Kern der SS-Organisation war.

Allerdings diente die "Allgemeine SS" als Personalreservoir für die verbrecherischen Teilorganisationen der SS. Eindeutig verbrecherisch waren neben der Konzentrationslager-SS, den "Totenkopfverbänden" (Verbände zur Aussenbewachung der Konzentrationslager), dem "Sicherheitsdienst des RFSS" (SD) - RFSS står för "Reichsführer der SS" - dem Korps der "SS-und Polizeiführer" (HSSPF bzw. SSPF), der Gestapo (die zwar staatlich war, aber von SS-Männern durchsetzt war und vollkommen von ihr beherrscht wurde) und den SS-Polizeieinheiten auch bestimmte Einheiten der Waffen-SS. Hier ist insbesondere an die SS-Kavalleriebrigaden zu denken - tydligen undgick kavalleriet brottslighetsförklaringen snarare på grund av någon sorts politiska bekvämlighetsskäl - aber etwa auch an die SS-Panzer-Division "Das Reich", die für das Massaker von Oradour-sur-Glame verantwortlich war.

Die beste wissenschaftliche Untersuchung zur Waffen-SS ist das Buch "Hitlers politische Soldaten: Die Waffen-SS 1933-1945" (5. Auflage 1995) von Bernd Wegner. Im übrigen verweisen wir auf die beigefügten Unterlagen.

Mit freundlichen Grüssen

i.A.

Dr. Volker Dahm.

Doktor Dahms brev åtföljes av en kopia ur: UEBERSCHÄR, Gerd R.: Hitler und Finnland 1939-41. Wiesbaden 1978. Kopian omfattar sidorna 304-307 ur boken, början till kapitlet SS-Diplomatie in den deutsch-finnischen Beziehungen. En högt uppsatt SS-officerare, brigadeführer Berger, tog itu i slutet på år 1940 med att i hemlighet rekrytera finska frivilliga för SS. När man väl fått Hitlers höga välsignelse, kunde dessa aktiviteter träda fram i dagsljuset, och i samspråk med finska militärer fattades beslutet att hedra jägartraditionen med att grunda en ny finsk frivilligkår som skulle strida i tyska armén och skolas till elitsoldater. Trots vissa betänkligheter gick finska regeringen med på dessa planer, låt vara att den givetvis hade föredragit Wehrmacht framom SS. Det blev bråk med Ribbentrop, som såg sig förbigången av SS-männen - men det hörde ju till i Hitlers Pfründenwirtschaft, där olika dignitärer, kompetenser och privilegier hela tiden kolliderade med varandra. Meningen var att främst värva finlandssvenska "germaner", men den överväldigande majoriteten utgjordes av finnar. Första delen av kontingenten placerades tillsammans med andra skandinaver i "Wiking"-divisionen, men de som hann med först senare fick tjänstgöra som egen bataljon - den välkända panttipataljoona eller gisslanbataljonen - inom Wiking-divisionen på östfronten. Alla finska generaler var inte särskilt förtjusta i idén. Heinrichs ansåg att man illa kunde undvara en enda reservist i den situation som rådde.

I övrigt uppmanades jag ta del av följande källor:

TIEKE, Wilhelm: Das finnische Freiwilligen Bataillon der Waffen-SS.III. "Nordland" Osnabrück: Munin 1979

STEIN, Georg H. och Hans-Peter KROSBY: Das finnische Freiwilligen-Bataillon der Waffen-SS - eine Studie zur SS-Diplomatie und zur ausländischen Freiwilligen-Bewegung. 1966. Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte 14 (1966), S. 413-453.

I allmänhet anser jag sålunda, att jag inte har anledning att ändra på mina åsikter och övertygelser i fråga om SS, och att det snarare är min högt ärade opponent som har fel. Förresten har jag läst en äldre upplaga av Bernd Wegners bok för mycket länge sedan, och det är där jag hämtat mina åsikter om SS. Men boken finns på stadsbibban i Åbo, och nu är det kanske dags att läsa om den.