En precisering

Jussi Og från Kasablogi kontaktade mig, uppenbarligen upprörd över mitt blasfemiska påstående att jag redan uttömt Jorge Luis Borges. För ett par år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag så snart skulle säga någonting sådant, och antagligen var det en oprecis formulering. Jag är inte heller trött på Borges, som Jussi antar; faktum är att det där nya hos Borges inte längre känns som den stora upptäckt som det gjorde på James Hardimanbiblioteket i Galway vintern 1998/1999. Jag kan visserligen medge att det här kanske bara är ett övergående skede, men ju äldre och mera beläst jag blir, desto svårare blir det att överraska mig.

Det var egentligen någon för längesen bortglömd litteraturteoretisk bok om scifi och fantasy som jag läste i Galway, som fick mig att läsa Borges för första gången: boken nämnde Tlön, Uqbar, Orbis Tertius med en så djup vördnad - en så djup lotning, skulle jag kalla det, om jag skrev det här på isländska - att jag inte kunde annat än läsa Ficciones, i engelsk översättning givetvis. James Hardimanbiblioteket är ett fint ställe, ett riktigt tvärvetenskapligt bibliotek, där jag faktiskt tillbringade största delen av min vinter i Galway precis därför att det erbjöd sådana möjligheter till upptäckter bortom ens eget specialiserade gebit. Då fick faktiskt Borges mig att sätta igång med att lära mig spanska, och jag hade ju aldrig förr brytt mig särskilt om romanska språk. Men ändå verkar det som om jag inte längre kunde bli Borgesfrälst så som jag på yngre år varit Böllfrälst eller Sandemosefrälst. Det torde bero på att jag tidigare varit Borgesfrälst på ett indirekt sätt, via islänningen Þórarinn Eldjárn (Ofsögum sagt, Skuggabox, Margsaga) och via Leena Krohns noveller: de hade någonting gemensamt, någonting jag inte riktigt kunde komma åt eller definiera, men när jag väl blivit förtrogen med Borges, insåg jag att de båda var borgesianer, till och med epigoner till Borges. (Båda gillar jag fortfarande, låt vara att jag aldrig orkat läsa Tainaron eller någon annan av Krohns romaner.)

Jussi nämner också ett par av sina favoritförfattare, som han alltid återkommer till, bland dem Thomas Pynchon, som jag aldrig läst. Det beror antagligen på att min första bekantskap med Pynchon skedde via ett par uppnäsiga och irriterande amerikanska snorvalpar - studerande - som berättade för mig att Pynchon hos dem var en författare som alla tvingades läsa på universitetet och skriva krior om, men som ingen annars hade läst. Därav drog jag slutsatsen att Pynchon var en typisk lärarfavorit - en som skriver fint enligt Handboken för Den Som Vill Vara En Avantgardeförfattare, men som i längden inte har någon riktig potential att överleva skiftningarna i den litterära smaken hos experterna. Kanske jag misstar mig, och jag vädjar härmed till Jussi Og för att han skulle skriva mera om Pynchon och sitt förhållande till denne. Jag vet faktiskt mycket lite om amerikansk litteratur (med undantag av Edgar Allan Poe och Mark Twain givetvis), och praktiskt taget ingenting om Pynchon.

Jussi storgillar också Lahtela, och jag antar att det är Markku Lahtela och inte dennes tyske son med Helke Sander, Silvo, som han tänker på. (Silvo Lahtela är författare på tyska, och hans roman Zeichendämmerung var en stor händelse för ett årtionde sedan, men jag vet inte om han åstadkommit något läsvärt sedan dess: de enda nya tyska författare som jag är förtrogen med är den rysk-judiskfödde Wladimir Kaminer, bosatt i Berlin och ungefär jämnårig med mig, som egentligen skriver rysk litteratur i Vojnovitj- och Dovlatovstil på tyska; och Ingo Schulze, som skrivit Simple Storys.) Jag har inte själv läst Markku Lahtela på länge, men jag kan förstå varför Jussi alltid läser om denne: Markku Lahtela är en av de stora finska världsförfattarna på finska, de som på något annat språk hade blivit berömdheter och supergurus, men som aldrig uppskattas annat än av en liten krets av konnässörer i Finland, därför att den finska publiken är alltför inriktad på kärret, gräftan och Jussi Koskela. (Den i Ryssland populäre, men hos oss bortglömde satirikern Martti Larni är faktiskt inte så illa han heller, och jag tycker att han nog är bättre än Veikko Huovinen.)