Hertzens Byloe i dumy: första delen nästan avslutad

Det har tagit flera månaders, t o m ett par års, tid, men nu börjar jag närma mig slutet på första delen av Hertzens Byloe i dumy. Det är synd att vi inte har någon komplett finsk översättning, endast ett urval. I och för sig är det givetvis förståeligt, ty det vore kanske omöjligt att marknadsföra ett så ofantligt voluminöst verk som detta till en finsk publik. Ändå beklagar jag det, ty jag kan inte tänka mig en mera omfattande introduktion till vad rysk radikalism handlade om och vad den uppstod ur på tiden före bolsjevismen. Särskilt lärorikt kändes det att märka, hur personligt Hertzen tog kejsarbytet från Alexander till Nikolaj den förste. Påverkad av Hertzen tenderar jag nästan att uppfatta det som en avgörande vattendelare i Rysslands historia: det var med Nikolaj den förste som det började barka åt helvete i stor stil. Före Nikolaj, för vilken Hertzen tycks ha fattat en personlig antipati, hade kanske samvetsgranna och begåvade unga män av Hertzens snitt kunnat försona sig med etablissemanget och bli lojala maktens tjänare. Men i och med Nikolajs makttillträde tycks det ha blivit omöjligt för de intellektuella att inte bli alienerade.

Eftersom begreppet intelligentia som benämning på en samhällsklass av kroniskt missnöjda människor med hög utbildning till syvende och sist härstammar från Ryssland, kan jag inte låta bli att undra, om inte även dagens "Snyltgäster" och liknande självtutnämnda revolutionärer och radikaler egentligen - i någon bemärkelse, och på någon idéhistorisk, omedveten nivå, kanske memetiskt för att nu använda dagens modeord - gör uppror mot Nikolaj den förste, och inte mot de nuvarande makthavarna. Är det så att Nikolaj den förste utgör urprototypen eller urmemen till en reaktionär härskare? Och om det tog så lång tid för de intellektuella i Väst att vidkännas, att Sovjetunionen inte var det revolutionära avantgardets Mecka, utan ett stagnerat skräckvälde, berodde inte det på att den ryske tsaren var urtypen för en reaktionär tyrann som man inte kunde samarbeta med, och att denna föreställning var så djupt rotad i det allmänna medvetandet att man helt enkelt inte kunde tänka sig att någon kunde motsätta sig detta monster (Nikolaj den andre utgjorde bara en förlängning eller en reinkarnation av urtypen) och ändå vara en skurk?