Att förstå Louis Farrakhan

Har man börjat med att läsa Tigerboken om det nykonservativa tänkandet i USA, känns det riktigt kusligt att fortsätta med boken om Louis Farrakhan och hans förbindelser till Ku Klux Klan: det blir svårt att undvika uppfattningen att Förenta Staterna verkligen utgör ett hot om inte mot hela världen så åtminstone mot den västerländska demokratin med hela sitt sammelsurium av opålitliga extremistfalanger. Louis Farrakhans svartamerikanska utopi är knappast ägnad att väcka sympati med sina tilltänkta förbud mot äktenskap över rasgränserna - i den här bemärkelsen är han nog rasist han med, och det är precis på grund av detta krav som han numera samarbetar, låt vara bara taktiskt, med de vita rasisterna - men å andra sidan bör man medge att hans "svartmuslimska nation" åtminstone klarat av att uträtta någonting för att lindra lidandet bland Amerikas svarta och för att inspirera dem till att civilisera sig själva. Här skiljer sig hans svarta nationalism från den vita, rasistiska nationalismen, som egentligen aldrig haft någon annan innebörd än att upphöja den vita hudfärgen till ett adelsmärke och samtidigt påtvinga alla vita en fascistisk samhällssyn och samhällsordning.

Louis Farrakhan lägger sig vinn om att befria de svarta från vad han anser är av vita djävlar påtvingad brutalisering. Hans budskap är: sluta knarka, knulla och slåss, för det är precis vad vitingarna vill att ni ska göra. Däremot handlar vit nationalism numera - både i Amerika och t ex i vårt land - framom allt om ett försök att legitimera och politisera vad som i grunden är vanlig brottslighet. Min syrra, som länge arbetat inom socialväsendet, har alltid framhävt att traditionell fosterlandskärlek och protestantisk arbetsdyrkan ingenstans är så djupt inrotade som bland alkoholiserade socialfall.